NY BOK
Kjell O Leijon: Diecesis Lincopensis -- historik över Linköpings stift
Artos & Norma bokförlag
Kyrkohistoria är ett forskningsområde som blivit alltmer intressant sedan medeltidens samhälle och liv kommit att stå i fokus med medeltidsspel, Jan Guillous romaner om tempelriddaren Arn och en mängd olika turistaktiviteter.
Linköpings stifts historia har nu beskrivits av kyrkohistorikern Kjell O Leijon vid Linköpings universitet.
Boken "Diocesis Lincopensis" är en volym på 550 sidor som behandlar stiftet från missionstiden till nya liturgiska inslag under 1990-talet. Det är en historiebeskrivning som med bred pensel skildrar en tusenårig snårig utveckling och såsom översikt ger en god bild av stiftets ganska splittrade historia men också pekar på nya forskningsområden.
Leijons framställning visar hur det stora medeltida stiftet som omfattade större delen av Småland, Öland och Gotland genom Gustav Vasas försorg kom att förminskas, så att det i stort sett bara omfattade Östergötland. Därigenom försvagades det stift där motståndet mot reformationen var starkast och kungamakten kunde alltmer överta initiativen.
Indirekt var också de grymma straff som utdömdes av ärkebiskop Abraham Angermannus under räfsten 1596, som hertig Karl givit befallning om, ett led i att stävja alla katolska sedvänjor och företeelser men främst för att komma till rätta med den rättsröta som förekom.
På sex veckor utfärdades 1 700 domar som främst rörde horsbrott men också vidskepelse, trolldom och signeri. Kungen tog ett hårdare grepp om befolkningen. Bestraffningarna liknade dem som i dag utfärdas i vissa muslimska länder. Ett par i Skeda, ogift men med nio barn, dömdes till 30 risslag, varefter mannen begöts med 9 ämbar skållhett vatten medan hustrun fick 25 risslag. Skulle mannen befatta sig med kvinnan igen skulle han få dödsstraff!
Men kyrkoårets helgdagar från katolska tiden levde kvar ända tills Gustaf III år 1772 avskaffade 24 helgdagar, bland andra Mariadagarna och den för Linköping så betydelsefulla S:t Petrus och S:t Pauli dag, då det sedan medeltiden varit marknadsdag och festdag i staden.
Leijons bok ger sålunda en bild av både stort och smått men inte minst uppehåller han sig vid biskoparnas betydelse. En av dessa, E G Bring, verkade under väckelserörelsens mest expanderande tid. När han blev biskop i stiftet 1861 såg han inte de nya nattvardsföreningarna som något problem men 1882 förklarade han att separatismen var den "betänkligaste och mest hotande art av laglös separatism." Då fanns missionshus i 90 av stiftets församlingar och i många adliga familjer som Stackelberg, Hermelin och Odencrantz hade central betydelse för nyevangelismen.
Även om Leijon behandlar stiftets historia ur många aspekter saknar jag en ingående behandling kring kvinnoprästfrågan i stiftet, sedan den första kvinnan vigdes 1967. Inte heller berörs nämnvärt den viktiga debatten om sockenstrukturen och församlingarna, en fråga som engagerat många både inom och utom kyrkan under de senaste årtiondena. Det är synd, eftersom Leijons omfattande sammanställning av stiftets historia kommer att vara till stor nytta för såväl forskare som historieintresserade. Där finns många guldkorn att hämta.
Kjell O Leijon