Om jag kunde skriva dikt, skulle jag skriva en kärleksdikt till min hund. Då skulle jag slippa bli patetisk.
Det är väldigt fånigt med vuxna människor som pratar barnspråk och daltar med sina älskade djur, när alla andra märker att de hårar ner hela sin omgivning och har dålig andedräkt.
Hundarna alltså.
Min heter Winston. Han är Linköpings största labrador och har Linköpings vänligaste ögon. Vilket inte hindrade honom från att slita sig ur sitt strypkoppel - två gånger i rad - och försöka äta upp en ung och viril kamphund. Som tur var sparkade kamphundshussen undan Winston så att han bröt en tå på tassen. Hellre det. Nu kallas han Linköpings enda kamplabb.
Han är en vacker lufs. Lite långsam och löjligt snäll (utom den gången). Glad och trofast, har aldrig morrat åt en människa. Däremot skäller han mycket uppfodrande och kräver tuggben så fort det ringer på dörren, bara för att jag en enda gång råkade ge honom ett för att avleda när gästen var lite hundrädd.
När de utflyttade barnen ringer hem frågar de allra först: "Hur mår Winston?". Labradorer är stora hundar, de blir kanske tolv sådär. Winston är elva och ett halvt.
ÅSA CHRISTOFFERSSON