Den ensamma galningen finns inte mer. En del trodde sig se honom i Anders Behring Breivik, men det var en felsyn. Han var ingalunda ensam före sina dåd. Men hans sociala liv utspelade sig till allra största delen i den digitala världen, på nätet. Där fann han själsfränder.
Hat och fördomar florerar på sajter och i kommentatorsfält varhelst den digitala dörren står öppen. Det unika med Breivik är inte hans åsikter utan hans handlingar.
Lisa Bjurwald undersöker i “Skrivbordskrigarna” hur rasisterna, islamofoberna, högerpopulisterna och -extremisterna verkar på internet. Breivik är näthatets yttersta konsekvens, i hennes resonemang. Boken är lättillgänglig och skriven med stort engagemang.
I mycket kommer boken att handla om de förutsättningar som internet ger och där det fritt flödande hatet är en del av en större helhet.
De som spyr ut sitt människoförakt kan göra det utan att behöva känna några större bekymmer för juridiska konsekvenser. Hatbudskap är svåra att komma åt, av flera skäl. Det mest uppenbara är möjligheten att agera anonymt på nätet.
Internet inbjuder till vad Bjurwald kallar enklavisering – ett centralt begrepp i hennes framställning. Det innebär att nätanvändare tenderar att snäva in sin värld, att endast ägna sig åt det man redan är intresserad av. Också den mest befängda idé kan få stöd någonstans, och därmed stärkas, i värsta fall ända fram till en kritisk punkt. Tanken går stick i stäv mot det som gärna lyfts fram som internets stora fördel: valfriheten, möjligheten för var och en att väga åsikter mot varandra och bygga upp en heltäckande världsbild.
I själva verket kan det bli precis tvärtom.
Det otäcka är att det är lätt att se hur olika krafter riskerar att verka i den riktningen. Kommersiella exempelvis – riktad reklam utifrån de intressen våra sökningar och mejl avslöjar är en annan sida av myntet. En möjlig framtida mediekonsumtion där var och en väljer bort sådant som den anser vara ointressant likaså.
Givetvis är exemplen långt från högerextremism men Bjurwald väcker åtskilliga intressanta frågor om vår nät- och medieanvändning.
Annat i den stora bilden är också bekymmersamt. Att många unga i dag avstår traditionella medier är en sak, beklaglig i och för sig, men ur demokratisk synvinkel är det verkligt alarmerande att en ökande andel inte bryr sig om nyheter över huvud taget. Källkritik, en grundläggande förmåga att bedöma avsändarens trovärdighet, är kunskaper som är hotade.
Här finns en grogrund för dem som vill sprida en propagandistisk och förvrängd bild av världen.
Extremrörelsernas och populisternas världsbild har i vissa avseenden tagit stora steg mot att bli allmängods, mest synligt kanske i “myten om munkavlen”, det vill säga tanken att det finns en tyst överenskommelse inom framför allt medier som går ut på att man “inte får säga” vissa saker, i frågor relaterade till invandring i första hand. Att invandrarfrågor skulle vara tabu motbevisas lätt av några dagstidningar eller ett par tv-program. Men det hjälper inte, uppfattningen har fått fäste.
Etablerade medier har en stor och dubbel uppgift. Å ena sidan se till att myten inte blir verklighet, å andra sidan se till att inte debatten förskjuts i en riktning som gynnar främlingsfientliga krafter genom att bidra till en normalisering av fördomar.
Men ansvaret delar vi alla, när hatet och människoföraktet breder ut sig. Det är Lisa Bjurwalds grundläggande budskap.
Och Breivik? Han fortsätter att skriva brev till sina meningsfränder.