Lisbet Salander övervinner allt

Det var säkert knepigt för Daniel Alfredson att ta över regin för de två sista filmerna i "Millenniumtrilogin". Framför allt för att första delen, "Män som hatar kvinnor" är starkast, men också för att del två och tre från början enbart var tänkta att sändas i tv.

Noomi Rapaces Lisbet bär filmen på sina tunna, tatuerade axlar. FOTO: Knut Koivisto

Noomi Rapaces Lisbet bär filmen på sina tunna, tatuerade axlar. FOTO: Knut Koivisto

Foto:

Kultur och Nöje2009-09-18 06:30

Att sex och en halv miljoner européer har sett den första filmen ökar förstås pressen liksom att det danska filmteamet med regissören Nils Arden Oplev i spetsen gjorde ett mycket bra jobb, och fick en rad tunga svenska skådespelare att glänsa. Plus förstås, att alla redan har läst boken och kommer att jämföra.

Men ingen behöver oroa sig, "Flickan som lekte med elden" är helt okej. Alfredsons film är en rakare och mer förutsägbar thriller än föregångaren. Traditionell action, brutala mord, blodiga slagsmål, kickboxning, häftiga bil- och motorcykeljakter. Småruggigt, men inte nagelbitarspännande. Jag störs av att filmen ibland är för pratig, kanske en rest av anpassningen till tv.

Övervinner allt

Filmen gör en djupdykning i Lisbet Salanders historia. Vi förstår sakta men säkert vidden av samhällets övergrepp mot henne och kan fascineras över den mörka dragningskraft som finns mellan henne och den hänsynslöse fadern. Intrigen spinner också kring trafficking, ryskt kontraspionage och en långt ifrån fläckfri rättsapparat.

Första filmens fina samspel mellan Noomi Rapace och Michael Nyqvist upprepas inte. Det tillåter inte manus. Deras rollfigurer följer i stället varandras öden på avstånd. Noomis Lisbet får nästan ensam bära filmen på sina tunna, tatuerade axlar. Hon är perfekt i rollen. En grym hacker, rationell och principfast, men med egna morallagar. En fantom som övervinner allt, även det mörker - och monster - som hotar att sluka henne. Det är Noomi-Lisbet vi kommer för att se.

Socialt engagemang

Samt för det sociala engagemang som finns i botten. Samhället har svikit Lisbet Salander och hon avskyr verkligen män som hatar kvinnor. Det gör Mikael Blomkvist (Nyqvist) också. Men de slår tillbaka på olika sätt. Han är metodisk och tror på journalistikens makt, hon reagerar instinktivt och litar i grunden bara på sig själv.

Abrupt slut

Stieg Larssons grepp att låta en verklig människa, boxaren Paolo Roberto, kliva in i fiktionen, fungerar även på vita duken. Jag gillar Robertos insats för det är ju som Sven-Erik Magnusson har sagt: "Det är svårt att göra côver på sig själv".

Filmen slutar abrupt, nästan mitt i, men det gör inte så mycket. Den tredje och sista delen går upp redan i november.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!