Kan man jaga i fatt sin egen skugga? Göra litteratur av det? Ja, brasilianska författaren Clarice Lispector gör åtminstone ett imponerande, förunderligt försök i hundrasidiga prosaberättelsen "Levande vatten".
Bokens lika egensinniga som egocentriska berättarjag är en kvinnlig konstnär som bytt penseln mot en penna, när hon nu försöker fånga det mest gäckande: det ständigt undflyende - nuet. Hon vill (be)skriva själva skapelseakten i det skapande ögonblicket, i nuet. Gestalta livet självt i samma ögonblick som det rör sig.
Clarice Lispector (1920-1977) är en av 1900-talslitteraturens mest fördolda storheter och har först under senare år börjat översättas till svenska (Tranan har tidigare givit ut "Passionen enligt G.H." samt den mirakulösa kortromanen "Stjärnans ögonblick"). Varför så misskänd? Delvis för att hon skrev på ett "litet" språk, portugisiska. Dessutom var hon kvinna.
"Levande vatten" är hennes kanske svåraste bok, om man av prosan luras att söka efter en berättelse. Men det är absolut ingen roman, heller ingen vanlig prosadikt. Men man kan nästan börja läsa boken var som helst. Texten är cirkulär, eller snarast elliptisk, och kretsar oavbrutet kring samma tema. Berättarjagets ord är "en historia av ögonblick som försvinner som den förbiglidande rälsen man ser från tågfönstret".
Givetvis är uppgiften lika grandios som omöjlig, och det är vad som gör "Levande vatten" till en så omtumlande läsupplevelse.
Man anar hela tiden författarens frustration över skriftens brister. Men det är just denna frustration i den envetna, tumlande och krängande ordmassan som gör att författaren här och var lyckas bryta tidens flöde, ringa in, fånga, rentav sätta ord på det omedelbart närvarande. Nu! Som strax förvandlas till ett då.