I artikeln han hänvisar till användes "litet" konsekvent.
Formen "lite" är i dag den vanliga i en del sammanhang där "litet" tidigare kunde förekomma. Som adverb används lite: "han blev lite arg", "sova för lite".
Man skriver också "äta lite mat" eller "kan jag få lite vatten?".
Som adjektiv används däremot "litet", som i "ett litet hus". I sådana fall råder ingen tvekan.
Ibland kan dock "litet" vara tänkbart också där "lite" är normalvarianten i dag. "Vad gör det om hon får litet vatten?" används som exempel i Svenska Akademiens språklära.
Jag kan personligen tycka att "litet" skänker en viss stilistisk elegans åt en del texter.
En intressant sidoaspekt är att "lite" också används för att uttrycka en mängd som i själva verket inte alls behöver vara liten. "I sommar ska jag kolla på lite matcher i fotbolls-VM" betyder kanske snarare att man ska titta på många matcher.
Och föräldern som säger till sitt barn att "det där var lite dumt gjort" avser oftast inte att lyfta fram aspekten lite, utan dumt.
Nyligen talade jag med Olle Josephson, Språkrådets förre chef, om artighetsfraser som skulle kunna användas i stället för gamla tiders titlar. Några sådana artighetsmarkörer finns egentligen inte i svenskan, men Olle Josephson berättade att han på finare restauranger i Stockholm på senare tid har mött franskt tilltal, som: "Smakade det bra, monsieur?".
Ganska underligt, kan tyckas. Har det också nått oss i Östergötland? Själv har jag inte mött det, men det kan ju i och för sig lätt förklaras av hur pass sällan jag går på fina restauranger.