Jonathan Littell:
De välvilliga
Översättning: Cecilia Franklin
Albert Bonniers förlag
Bland alla tusen och åter tusen vittnesberättelser från Förintelsen finns en iögonfallande, besvärande tystnad: bödlarnas tystnad. Sådana vittnesmål saknas helt sånär på några notabla undantag, som Rudolf Höss självbiografiska "Kommendant i Auschwitz". Dokumentärfilmaren Claude Lanzmann försökte få lägervakter att uttala sig i filmen "Shoah" men förgäves.
Nu talar till slut en av dessa bödlar ut, låt vara i fiktiv form. Jonathan Littells monumentala - 900-sidiga - debutroman "De välvilliga" är av de mest omtalade böckerna i Europa på senare år. I franskt original utkom den 2006. Nu finns den på svenska.
De välvilliga är en fiktiv men i alla väsentliga detaljer historiskt korrekt självbiografi där SS-officeren Max Aue utan försköning, låt vara med pervers förtjusning berättar om sin historia som nazistisk karriärist. Just så: för honom var naziregimen en karriärväg bland andra. Och Aue har mött dem alla under resans gång: Höss, Eichmann, Himmler, Speer, till och med Hitler. I likhet med så många andra nazister lyckas Aue undkomma rättvisan. Sina minnen nedtecknar han i fransk exil där han under ny identitet lever med hustru och två barn som respektabel chef för en spetsfabrik.
Max Aue motsäger de gängse, nazistiska stereotyperna. Han är ingen enfaldig, brutal mördartyp eller besatt antisemit, heller ingen representant för den så kallat banala ondskan (som Adolf Eichmann). Han är en intelligent och välutbildad jurist som gärna, initierat och verserat talar om musik, litteratur och filosofi. Men fokus i hans berättelse ligger på det egentligen obeskrivliga. Med en nästan plågsam detaljrikedom och isande klarögdhet skildrar han närgånget massakrer på judar, slaget om Stalingrad, Auschwitz. Och gradvis avslöjar han det mest hemliga. Nej, inte det faktum att han är homosexuell utan att han aldrig älskat någon efter sin första, största och enda kärlek - tvillingsystern.
Någonstans i incestskildringen och senare i mordet på modern börjar romanen lite grand spåra ur, delvis för att man som läsare börjar misstro Aue, rentav misstänka att han lider av djup personlighetsklyvning och svårartad förträngning. Dramat övergår så smått i melodram. Som när Aue i slutet av romanen nyper självaste Hitler i näsan. Skojar Littell? Skarvar Aue?
I Frankrike har "De välvilliga" hyllats som ett mästerverk, tilldelats landets två finaste litteraturpriser (Goncourt och Franska akademiens stora pris) och dessutom blivit en osannolik bästsäljare. Redan att romanen skrivits på franska har väckt förundran, ja, beundran. Littell är nämligen amerikan, även om han vuxit upp i Frankrike (numera bor han i Spanien). För övrigt är han son till spionromanförfattaren Robert Littell (tre av hans böcker finns faktiskt på svenska).
Banal slutsats?
"De välvilliga" har också kritiserats, för att vara spekulativ och för att bygga på ett moraliskt, psykologisk missförstånd: ondskans apostlar varken kan eller bör skildras. I mina ögon är romanens största svaghet incestrelationen som hotar att skjuta hela projektet i sank och leda till den förfärligt banala slutsatsen: Nazist? Incest!
Likväl är "De välvilliga" en makalös och fascinerande roman. Den är en lika motbjudande som motvilligt underhållande resa genom mörkret. Det måste också sägas: det är en förbluffande lättläst bok trots omfånget.
"De välvilliga" lyckas trots allt bidra med något för förståelsen av nazismen och förintelsen - och av världen på 2000-talet. Det är knappast oväsentligt att Littell under många år har varit biståndsarbetare i en rad svåra konflikthärdar, som Bosnien och Afghanistan. Littell har själv bevittnat det oerhörda lidande som vår tids Max Aue:ar skapat. Skapar.