Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg:
Täcknamn Shakespeare
Albert Bonniers förlag
Kent Hägglund:
William Shakespeare - En man för alla tider
Ordfront
Tror man sig ha den avgörande pusselbiten är det inte svårt att lägga bilden färdig. Jag gissar att det var så för Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg, han poet, hon skådespelare, när deras gemensamma stora intresse för Shakespeares dramatik lett dem allt längre in i "Shakespearelabyrinten".
Femton år har de ägnat åt intensiva studier i den omfattande litteraturen kring världsdramatikens främste, hans tid och miljö, hans verk - och, inte minst, frågan om hans identitet. Den färdiglagda bilden visas fram i den 800-sidiga tegelstenen "Täcknamn Shakespeare".
Ett så enormt jobb avfärdar man inte med ett lättfärdigt "Fan trot!" - fast jag nästan är benägen att göra det. Därför måste framhållas att det inte är tvärsäkra påståenden Friberg & Friberg lägger fram utan en bevisföring i många led, inklusive en del bisarra spekulationer. I långa stycken spännande som en thriller och med vissa scener livade av en skickligt dramatiserad framställning.
Emellanåt kostar Friberg & Friberg på sig att ironisera över traditionalisterna. Till dem, dvs till stratfordianerna, skulle de sannolikt hänföra Kent Hägglund, som också utgivit en Shakespearebok i höst: "William Shakespeare - En man för alla tider". En bred presentation, kunskapsrik på saklig grund.
Här tecknas en heltäckande bakgrund och inramning. En genomgång av Shakespeares samtliga verk sammanfattar handling, källor, historik. Ett givande kapitel analyserar Shakespeares särart.
William Shakespeare var framgångsrik men inte hyllad som geni förrän på 1700-talet.
När puritanerna kommit till makten rådde teaterförbud i arton år fram till 1660. Betydelsefullt för framtiden, betonar Hägglund, var att Shakespeares pjäser inte sågs som reliker utan bearbetades enligt tidens smak. Samtidigt var texterna tillgängliga i bokform och blev på 1700-talet allt mer lästa, vilket födde en längtan efter att se dem spelas.
Shakespeare började också översättas och blev särskilt stor i Tyskland. Den vägen letade sig pjäserna till Sverige, där den först dokumenterade Shakespeareföreställningen, "Romeo och Julia", gavs i Norrköping den 5 augusti 1776. Innan någon av hans pjäser spelades på svenska i Stockholm dröjde det till 1815.
Teorier om att någon annan var författaren dök upp i mitten av 1800-talet. En enkel och oskolad handskmakarson från vischan kunde inte ha skrivit sådana verk, menade man. Sen dess har åtskilliga kandidater till författarskapet lanserats.
Friberg & Friberg ansluter sig till privatforskaren J T Looneys teori från 1920-talet. "Gärningsmannaprofilen" leder fram till Edward de Vere, 17:e earlen av Oxford (1550-1604). Sen slutet av 80-talet har nya argument och upptäckter stärkt earlens kandidatur, och nu är det dags att göra svenska läsare bekanta med dem, anser Friberg & Friberg.
Shakspere och Shake-speare (stavat så på titelsidorna till de tryckta skådespelen) är två skilda namn och personer: stratfordmannen och earlen maskerad i pseudonym. Så lyder grundargumentet, följt av en mängd i och för sig bestickande fakta, som att inget av de få dokumenten kring Will Shakspere, husägare och penningutlånare med skruttig namnteckning, ger ens en antydan om ett författarskap.
I och med Edward de Vere tycks (alltför) många mysterier få sin lösning. Han besatt all den bildning och lärdom som är förutsättning för sonetterna och skådespelen, han hade rest i Frankrike, Italien, Grekland, var uppfödd med teater och som insider vid hovet och drottningens gunstling väl hemmastadd i rikets maktsfär.
Varför han använde pseudonym och tvingades skriva in dolda varianter av sitt namn i olika texter är ett intrikat intrig- och förväxlingsspel omöjligt att här gå in på.
"Felet" med Fribergsboken är absurt nog mängden av argument. I alla Shakespeares verk kan de peka på paralleller till Oxfords liv och verkliga förebilder till rollfigurerna i pjäserna. Koder, anagram och dolda anspelningar översatta till klartext bidrar till att få allt att stämma.
Teorin bättras på med att "jungfrudrottningen" år 1574 i hemlighet skulle ha fått en son med Oxford, och att Shakespeares sonetter rymmer ett kodat budskap från fadern till sonen, Henry Wriothesley, earl av Southampton, om hans kungliga börd.
Fan tro´t, som sagt. Jag ansluter mig nog till Kent Hägglund som opolemiskt förklarar haussen i långsökta teorier med den moderna synen på författarskap och den schablonbild vi skapat oss av en stor författare: "Vi förväntar oss starka samband mellan författares privatliv och det som de skriver om i dikter, romaner och pjäser. (-- -- --) Vi tror att om vi får veta mer om diktarens liv så kan vi också förstå verket bättre."
Så gåtan består.
GUN ZANTON-ERICSSON