Var tid har sin tragiska blondin. Från Marilyn Monroe till Britney Spears lever de sina liv inför världspressens kameraögon. Deras glädjeämnen och deras förnedring blir allmängods. Vi älskar dem och vi avskyr dem. Den kanske mest älskade av dem alla var Diana, prinsessa av Wales, och om henne skrivs det fortfarande mängder. På svenska kommer idag (9 juli) Tina Browns biografi, som i original heter det lite mindre kaxiga "The Diana Chronicles".
Den börjar i tunneln i Paris. Med Dianas död, hetsad av paparazzis, i en bil körd av en berusad chaufför och med en stenrik nattklubbsplayboy vid sin sida. Ett solkigt slut för en kvinna från en av Englands mest aristokratiska familjer med anor 250 år längre tillbaka än kungafamiljens.
Diana föddes som den tredje flickan i rad i familjen Spencer. Inför varje förlossning lät farfar bygga bål som skulle tändas när det blev en arvinge, en son. Det tändes alltså inga bål för Diana. Inte heller fick hon någon utbildning att tala om. De enda böcker hon läste var Barbara Cartlands. Tina Brown gör en intressant genomgång av Dianas älskare, som alla passar in på Cartlandska manstyper: Den tappre kavalleristen, Hjärtdoktorn, Den arabiske shejken. Men den förste var förstås Prinsen.
Diana gick ut skolan med underbetyg i alla ämnen, och betraktade sig själv som ganska dum. Men hon hade en egenskap som kungahuset fick leta länge efter när prins Charles skulle gifta sig. Hon var oskuld.
En svensk läsare är förmodligen inte lika förtrogen som engelsmännen med alla turer i detta dödsdömda äktenskap. Intrigerna, otrohetsaffärerna, Dianas utspel och Charles känslokyla. Camilla Parker Bowles vet vi vem det är förstås, och "jag vill vara din tampong" är ju ett yttrande som är svårt att glömma. Tina Browns biografi passar perfekt för att fylla i luckorna.
"Diana, biografin" är välskriven, spännnande, rörande och underhållande. Den koncentrerar sig på Diana och hennes relationer, men beskriver samtidigt ett samhälle i förvandling. Det är ätstörningar och aids och vägörenhetsgalor. Det är maktskiftet från tories till Tony Blair. Det är en tidningskultur som går från artig diskretion vad gäller de kungliga, till att tycka det är okej att skrika "Diana, du är en fitta!" för att få henne att gråta på bilden. För bilder på Diana säljer.
Kärleksrelationen mellan henne och medierna varar längre än äktenskapet. Och hon lär sig att utnyttja det, framför allt i det offentliga kriget mot Charles. Efter skilsmässan sätter Diana igång att "organisera sin berömmelse som ett globalt varumärke", som Brown formulerar det. Hon fortsätter att träffa utländska statsöverhuvuden, hon engagerar sig mot landminor. Nelson Mandela och en rad andra människor vittnar om hennes förmåga att få kontakt med och trösta sjuka, krigsskadade, olyckliga okända människor. Möjligen var hon inte lika snäll mot dem hon faktiskt kände. Brown skriver om hur förödande bilder på svägerskan Fergie plötsligt dök upp i tidningarna i just rätt tid för att ta udden av något Diana gjort. Tipsade Diana?
Dianas död i tunneln i Paris har beskivits som den första stora sorgen som inbegrep hela jordklotet. En våldsam överdrift förstås, men det säger ändå något.
En sak saknar jag: bilderna. När Tina Brown nu skriver om de berömda bilderna på Diana, så kunde vi väl fått se dem också? Till exempel den där hon dansar med John Travolta i Vita huset, eller någon av alla dessa fantastiska klänningar.