Dramatikern Peter Barlachs "Inte bara tennis" har tillkommit etappvis. Från början en (ännu ospelad) pjäs, sedan en novellfilm, "Två tennisskor", bland annat visad i SVT 2006.
Boken har självbiografisk bakgrund och bygger på upplevelser för nära 30 år sedan då Barlachs mor omkom i en bilolycka, och precis som bokens huvudperson var författaren tolv år när livet "bytte plats med döden och allting blev kaos".
John är duktig på att spela tennis, är allmänt sportintresserad. Hemma har han mamma, pappa och storasyster Sofie samt golden retrievern Bessie. I skolan finns kompisarna, och under sextio händelselösa, vardagliga boksidor är livet precis som vanligt med sina små och större bekymmer. Tills allting hamnar i ingenmansland.
En berättelse som enkelt och lyhört går rakt på tomheten och frånvaron: "Det är söndag, klockan är halv tolv, jag har just ätit frukost, min mamma är död, vad ska jag göra nu?"
Sorgligt, men, för att citera en ung läsare: "... det är ju inte så att hela boken deppar ihop". Vid sidan om gråten kvarstår förmågan till livsglädje. Livet var inte bara tennis, men nu kan den hjälpa John att komma tillbaks.
Peter Barlach, som först i vuxen ålder börjat bearbeta sitt eget trauma, har skrivit en stark och känslig debutbok om barn med sorg (filmen ska för övrigt användas av Röda korset, Rädda barnen och Bris). Den planerade uppföljaren, där John förtränger sorgen och saknaden, lär förhoppningsvis även den hamna inom samma kategori av viktig litteratur kring stora och svåra ämnen.
Margareta Wiman