Det har gått drygt tio år sedan Leonardo DiCaprio och Kate Winslet förtrollade en hel värld i "Titanic". Nu möts de igen. Än en gång handlar det om en olycklig kärlekshistoria men "Revolutionary road" är av ett helt annat snitt. På ett sätt fungerar den som en slags cynisk fortsättning till "Titanic".
Trista livI "Titanic" var Kate och Leos romans full av hopp och ungdomlig passion. De var på väg över havet, till drömmarnas land, som kungar av världen. I "Revolutionary road" spelar de småbarnsföräldrarna Frank och April Wheeler. Ett par vars ungdomliga passion och drömmar har strypts av vardagslivets rutiner och 50-talets konventioner men även de drömmer om att finna lyckan på andra sidan Atlanten.
När Frank och April inser att deras liv är precis lika trist som deras gråa grannars gör de ett försöka att bryta upp från det "normala". De bestämmer sig för att flytta till det mytiska Paris men det visar sig vara svårare än beräknat. I fantastiska scener laddade med en syrlig satir får vi se hur deras fantasier än en gång tyglas av såväl egna mentala spärrar som omvärldens misstänksamma fnysningar.
Regissören Sam Mendes slog igenom med "American Beauty" som precis som "Revolutionary road" är en uppgörelse med familjelivets konventioner och en skildring av vuxna livskriser.
Vass och fängslandeDen nya filmen är minst lika vass och fängslande som genombrottet. Tillsammans med filmens underbara skådespelare bygger regissören upp ett tätt drama som skildrar den hårda realiteten att inse sina egna begränsningar.
Redan från ruta ett vibrerar "Revolutionary road" av nervig energi och vi kastas handlöst in i problematiken. Istället bjuder Mendes på en osedvanligt lång uttoning.
Filmen går så långt att den till slut klingar av i en kylig tomhet som på ett obönhörligt sätt tvingar till självreflektion. Och det visar sig vara oerhört tillfredsställande.
Per Ericsson