Liza Marklund: Du gamla, du fria

Annika Bengtzon är tillbaka för nionde gången i romanform.

I "Du gamla, du fria" brinner kvällstidningsjournalisten som vanligt så intensivt för sitt jobb att elden hotar att helt förtära allt och alla runt omkring henne.

Två olika spår kräver hennes fulla uppmärksamhet. Det första handlar om en möjlig seriemördare som riktar in sig på småbarnsmammor. Det andra är geografiskt avlägset men ack så nära på det känslomässiga planet: Annikas man Thomas blir kidnappad under en tjänsteresa i Östafrika.

Marklunds dialoger lämnar stundtals en del övrigt att önska och tonen i boken är ibland oroväckande vag och trött.

Däremot utmanar hon kanske starkare än någonsin med sitt sätt att göra den på ytan så kvinnliga reportern till en klassiskt manlig huvudperson.

Greppet gör att hon sedan kan ställa saker i en helt annan dager än man är van vid.

Här låter Marklund Bengtzons slemmige make vara en del av själva kriminalintrigen, vilket sannerligen är ett djärvt grepp med tanke på hur illa man som läsare tycker om honom. Berättartekniskt är det oerhört svårt bara det att göra en anti- hjälte rättvisa, en notoriskt otrogen och infantil make är förstås inte lättare.

Någon bladvändarspänning bjuder inte den här boken på, men den har rejäl nerv i partierna från Östafrika, där författaren sin vana trogen fasar in politiska ämnen i intrigen.

Frågan är dock om inte politiken är underordnad de moraliska frågorna, för Marklund riktar framför allt in sig på hur vi i det jämförelsevis rika Europa kan stänga våra gränser mot Afrika och blunda för det enorma mänskliga lidande vi därigenom bidrar till.

Som allra bäst och "närmast" kommer Marklund (och därmed också vi läsare) sin Annika Bengtzon när Annika själv blir den som felar samt i början av boken, när Annika just har fått information om kidnappningen. I Marklunds beskrivning av Annikas förvirrade tankar om helt andra och alldagliga saker, tankar som ska hålla paniken borta, suger det tag.