Från skolfestkonserter och misslyckade hemmainspelningar till billboardlistans topp och klassiska rockriff. Från partyfestande med polarna i högstadiet till heroinöverdoser och pacemaker.
Slash har gått den långa vägen. Har tagit ut svängarna och satsat stenhårt på rollen som hårt jobbande rockstjärna, och han gör det än.
Saul Slash Hudsons självbiografi är en resa i sex droger och rock?n?roll. Mest droger visar det sig. För trots att Slash blev gitarrhjälte för en hel generation under sin tid i Guns N?Roses är det, när han här själv berättar, drogerna som fört det mesta av befälet, inte musiken.
Det är bitvis spännande att följa Slash, hela vägen, från golven på rivningskåkar till världsdominans. Han bjuder frikostigt på detaljer. Men det håller inte för 450 sidor. Att boken dessutom är både slarvigt skriven och hastigt översatt, hjälper inte till. Man måste vara en Slash-fanatiker för att inte slumra när lägenhetsbytena blir allt för många, langarna rings hit och dit och ännu en tjej får utbrott och gör slut.
Som mest bränner det till när Guns N? Roses håller på att falla samman. Då lyfter boken och berättar en historia större än den om den rockande knarkaren.
Att förlaget gärna vill sälja boken som en lika sensationsspäckad läsning som Mötley Crüe-biografin "The Dirt" står tydligt. Men i den klassen är inte den här boken. Visst Slash har en del vansinniga historier att berätta - som den när han springer naken nerför en golfbana jagad av sina knarkdemoner - men "The Dirt" formligen tryckkokande av självförbrännande energi, här är det ljummet en stor del av tiden.