Regi: Paolo Sorrentino
I rollerna: Toni Servillo, Carlo Verdone, Sabrina Ferilli
Det sägs att romarna inte förstod hur deras stora rike höll på att krackelera. De slog dövörat till och fortsatte sitt dekadenta leverne, precis som vanligt. I det nutida Rom pågår också det ljuva livet, som en slags ständigt berusande eskapism samtidigt som tiderna obevekligen är på väg att förändras.
Efter en underbar vulgohedonistisk inledning i berlusconisk anda zoomar historien in på Jep Gambardella. Den coolaste killen på festen.
Han är journalist och skriver för en ambitiös kulturtidskrift. Han känner dock hur tiden börjar rinna ut. Han tvekar inte att tvärsåga dålig konst. Eller pretentiösa intellektuella vänner som ljuger för sig själva. Han orkar inte ens med att artigt lyssna på en tillfällig älskarinnas anekdoter.
"Jag har inte längre tid att göra det jag inte vill", säger han, klär på sig och spatserar vidare i livet.
Här har vi alltså en 65-årig italiensk privilegierad man som, lätt livstrött och triggad av en slags madeleinekaka, söker "den stora skönheten" bland annat på en strippklubb. Nej, sluta inte läsa nu. Det är bättre än det låter. Mycket bättre.
Filmen har redan, med rätta, jämförts med Fellinis "La dolce vita". Alla magnifika scenerier och kameraåkningar inbjuder också till associationer till Paul Thomas Andersons "Magnolia". Eller varför inte "Wolf of Wall Street". Fast med innehåll.
"Den stora skönheten" är ljuvlig. Aningen för lång, men det är mycket som ska avhandlas. Som hur andligt sökande riskerar att fastna i religiöst hyckleri, här manifesterat i en kyrkans man som helst pratar recept. Eller hur kärleksrelationer mest leder till besvikelse. Men också om hur den inbyggda meningslösheten i tillvaron kan upphävas, om så bara tillfälligt, genom stunder av äkta ömhet. Korta magiska ögonblick. Eller den skönhetsupplevelse som bara riktigt bra konst kan erbjuda. (TT)