Jag har alltid gillat Erlend Loe men ibland stört mig på den något gamängaktiga tonen. För det är som en ganska skruvad författare han får läsas. Att norrmännen har tagit honom så till sig får nog tillskrivas deras konto för gå-på-tur-och-var-glad men också förmågan att fånga in sin generations berättelser. Ramhandlingen i "Gör vad du vill" är emellertid ovanligt allvarstyngd.
Artonåriga Julie har sorg. Hennes familj har just omkommit i en flygolycka och själv funderar hon på bästa sättet att ta livet av sig. I en dagboksroman direkt riktad till föräldrarna, gud, himlen, jorden och allt däremellan utvecklar sig hennes funderingar kring livet efter katastrofen. En polsk hantverkare och en psykoterapeut blir viktiga bikaraktärer när hon söker sig ut i världen för att fånga spåren efter det kraschade planet.
Erlend Loe har den fördelen att han har ett mycket särpräglat fingeravtryck som författare. Det är omisskännligt och unikt.
Produktionstakten är också relativt hög; det översätts ungefär en bok om året till svenska vilket gör att långt ifrån varje ny utgivning känns helt nödvändig. Om "Gör vad du vill" är ett försök att bearbeta depression eller flygskräck må vara osagt. Här finns en skildring liksom inifrån en riktigt ångestriden fobikers fantasi. Trots det är det som alltid underfundigt, underhållande, träffande men ändå inte alltid helt angeläget som litteratur. Som att det redan i koncipieringen skrivs för en skrattande och applåderande publik i något litteraturprogram. Samhällskritik light av en författare som inordnar sig lite för lätt i mediecirkusens ritualer.