Med ett nytt verk befäster Lotta Lotass positionen som en av Sveriges mest originella och konstfärdiga författare. Verk ja, inte bok. "Den vita jorden" kallas visserligen roman, men den levereras i en kartong som öppnad innehåller 148 separata texter. De kortaste ryms på bägge sidorna av ett blad, de längsta är tjugosidiga skrifter, med fler ord än en gängse diktsamling.
Det kunde vara en senkommen hälsning till surrealisternas mera konkreta experiment med upphävd kronologi och linjär logik. En akt av frihet: ut ur romankonstens tvångströja. Som kritiker kan jag ändå inte låta bli att undra om övriga kartongers papper lagts i samma ordning. Min tvångströja och noja.
Men om jag för tjugo år sedan gladeligen hade ägnat veckor åt att frilägga mönster och arrangera bladen tematiskt korrekt, så nöjer jag mig nu - medelålders och lönnfet - med konstaterandet att det inte är någon ordning alls längre. Och att detta är ett krävande jobb, opassande för slöfockar som vant sig vid bokpärmarnas och pagineringarnas stabiliseringsfaktorer.
Liggande på soffan med dessa tunna blad och skrifter saknar läsaren ju den stadga som krävs för pennans understrykningar. Om soffan dessutom är placerad i tvärdragets riskzon så kan det gå riktigt illa. Kritikern som huvudperson i ett drama med oviss vind och utgång?
Naturkrafterna hos Lotass är starkare och historiskt (samt för all del estetiskt) mera betydande än så: vitt, hetta, köld. Snö och is. Samtidigt skall dessa krafter bemästras och tänjas, antingen individuellt och mer eller mindre onyttigt (polarexpeditioner, äventyrliga britter på väg mot upptäckter) eller nyttigt och till fromma för kollektivets bästa (ingenjörskonst, statsfinansierad forskning, exempelvis i Sovjetunionen).
Det är ett verkets genomgående tema, bekant från hennes tidigare produktion: människans dröm om behärskning, förvandling och utvinning. Överlevnaden, kontrollen, instinkten. Politiken. Hur naturen skall besegras och bli civilisation. Hur skarpa hjärnor (ingenjörer) måste vinna stöd hos starka kroppar (arbetare) i kampen om naturgåvornas och råmaterialens potential.
På en prosa präglad av lika delar poesi och konkretion - ibland är det faktiskt som att läsa instruktionsböcker i materiallära - framskriver Lotass denna manliga längtan över tid och rum: att känna, forma och behärska ursprungsämnena såväl som förädlingen och kartritningen. Att vara mjuk och sökande, men nödgas till hårdhet och definitioner: berg blir malm blir stål. Järnvägar måste anläggas, städer byggas, flygmaskiner konstrueras. Männen på kontoren är mäktiga. De styr och ställer och tror.
Utvecklingen framstår implicit hos Lotass som en replik till Freud: kvinnor, eller kvinnlighet, är den verkliga men parallellt okända och förnekade kontinenten, civilisationen den borrande och genom berget trängande mannen, vare han sedan konstruktör och teoretiker eller en utvald praktiker offrad på teknikens och utvecklingens långt ifrån obesudlade altare.
Explicit öppnar författaren också dörren för metalitteraturen, språket och alla dessa till följd av feber och yrsel och orimliga meteorologiska villkor drabbade män. Egentligen dog de, åtminstone om Leif Silbersky retroaktivt finge ha ett juridiskt finger med i spelet, till följd av expeditionernas och kartläggningarnas, undersökningarnas och samhällsutvecklingens negativa syn på individen.
Torr och exakt saklighet genomsyrar liksom den fuktigare och lätt ironiskt framställda megalomanin detta och andra verk av Lotta Lotass. Iskall är hon, och varmblodig, därtill med dörrar öppna för mystiken. Gud. Hallucinationerna. Ojämförlig, kanske bäst, förmodligen mest oroande i en minus P O Enquist överdrivet godtrogen inhemsk prosakonst.
Och fundamentalt taskig mot den medelålders kritiker som oavsett orden och analyserna ovan varken - medan arken fladdrar för vinden - vet ut eller in.
Jan Karlsson