Lovande vuxendebut

Gabriella Ahlström: De oförglömliga. Norstedts

Gabriella Ahlström är min favoritgäst i P1:s "Spanarna". Hennes kommentarer är bitskt levererade men alltid med ett leende på läpparna. Begåvat och roligt, långt från roastarna på Berns och deras krampaktiga försök att vara grova på ett underhållande sätt.

Nu har hon levererat sin första roman, "De oförglömliga". Bokens Fredrika är raka motsatsen till författarens orädda uppenbarelse i P1-studion. Hon är den grå musen, undergiven, depressiv och skuldtyngd. Omgiven av idel karismatiska och självupptagna människor. Mamma, den upphöjda skådespelaren, brodern Simon, filmstjärna, och pappa, känd vetenskapsman.

Persongalleriet påminner om Cecilia Gyllenhammars "En spricka i kristallen" som kom för några år sedan. Också där fanns en familj i offentlighetens ljus, en familj med framgångsrika medlemmar, notoriskt otrogen - och frånvarande - pappa, kylig mamma och så den kvinnliga huvudpersonen, kuvad och med dålig självkänsla.

Men där Gyllenhammars dotter gjorde revolt och försökte bryta sig ur familjens grepp, vänder Fredrika alla känslor inåt. Hon befinner sig på rehabilitering efter ett sammanbrott. Den älskade lillabrodern har dött i mystiska omständigheter, det mesta tyder på självmord. Samtalen hos doktor Graninger, en sval psykoterapeut, leder oss tillbaka till uppväxten - och framåt, till det ohyggliga sveket.

Greppet att berätta en historia med hjälp av analyssoffan är inte nytt men Gabriella Ahlström använder det på ett begåvat sätt. I terapin utspelas hela Fredrikas livsdrama: Hon vill göra, säga rätt, annars kanske doktor Graninger förlorar intresset, precis som mamma Grete. Uppväxten har lärt Fredrika att fånga dolda budskap, en förmåga som blivit en förbannelse. Också på analyssoffan använder hon sig av den. Fredrika känner sig - och blir - manipulerad men vågar inte säga från.

Utsattheten är skickligt skildrad. Man lider med henne men provoceras också - särskilt som hon tycks ha gett upp tanken på att få leva ett liv på sina egna villkor. Men säg ifrån någon gång! vill man skrika. Kanske är det för svårt i en omgivning av vardagspsykopater, terapeuten inräknad. Värst är lillebror Simon. Hans hänsynslöshet, även som barn, går utanpå allt. Beskrivningen av honom känns onyanserad. Han blir en demon, inte en människa och berör inte riktigt.

Mer fascinerande är Fredrikas passion för fågelillustrationer. Yrket erbjuder henne en fristad, observerandet och tecknandet blir stunder då hon känner sig odelat lycklig ja, till och med stolt. Hon har förmågan att fånga det speciella hos en enskild fågel och samtidigt framställa det allmängiltiga hos den. Samma sak skulle man kunna säga om Gabriella Ahlströms sätt att berätta om sin romanfigur. Fredrika är helt unik - ändå möjlig att identifiera sig med. En lovande debut!