Kristian Lundbergs Malmö är en stad i förfall, moraliskt förfall. "Vi har skapat en värld som inte har plats för sina invånare" blir en nyckelreplik i den natt då tre poliser trängs i en bil utanför den lägenhet de spanar på.
Kriminaliteten väller in över gränsen från det befriade Östeuropa. Den finner lätt näring i de rotlösa invandrarghettona. Polisen är maktlös och spelar i en sorts symbios med den växande brottsligheten. Gränsen mellan kriminalitet och ordningsmakt är inte alldeles tydlig.
"Grymhetens stad" har vissa likheter med en polisroman. Den befolkas av brottslingar och poliser. Men sättet att berätta skiljer sig markant från det vanliga i genren. Förloppet skildras i ett antal bilder. Skeendet reflekteras genom huvudpersonen den luggslitne polisen Nils Forsbergs tankar. En nykter alkoholist var tillvaro i tjänst och i livet tycks hänga på en skör tråd.
Det börjar med ett spaningsuppdrag på en lägenhet dit det ska komma nya prostituerade kvinnor från Östeuropa. Men det går inte som polisen tänkt sig. Schabbel och läckor från polisen gör att allt misslyckas. Människor dör men till slut kan några gripas. Så långt liknar alltså boken en kriminalroman, men Lundbergs ansats går djupare.
Lundbergs ärende är inte att berätta en traditionell kriminalhistoria utan att ta temperaturen på en stad som är skakad av stora inre konvulsioner i omvandlingen från industristad till postmodernt skiktad stad. Han skildrar ett samhälle där girighet och förakt för människoliv går hand i hand och handlingsförlamning inför den utvecklingen är den dominerande reaktionen. "Det är som om vi inte längre har ett eget val, när det i själva verket är allt som finns", skriver han i epilogen.
Detta är den fjärde romanen i Lundbergs Malmösvit och den är utomordentligt läsvärd.
Åke Svidén