Johan Theorin:
Skumtimmen
Wahlström & Widstrand
Ett dimmigt Öland en septemberdag år 1972. En liten pojke förirrar sig ut på alvaret. Därute möter han en man med ondskefullt förflutet. Där försvinner spåren. De efterlevande saknar såväl fakta som kropp.
Journalisten Johan Theorin bygger upp sin debutroman kring detta plötsliga försvinnande. I centrum för berättelsen finns mamman som stelnat i den komplicerade sorg sonens förmodade död inneburit. Så en dag ringer den åldrige pappan till henne, pojkens morfar, och meddelar hemlighetsfullt att han har något att berätta om det förflutna. Han är kommit en lösning på spåret.
Det blir upptakten till en thriller med en oväntad upplösning. För modern innebär jakten på mördaren också en väg ur depressionen. Med berättelsen kommer också den emotionella sorgen som gör henne levande igen. Det är trots allt enklare att leva med en sorg där man är bekant med de tragiska händelserna, än där allt tar slut i tomma intet.
Johan Theorin kan sitt Öland. Han greppar också konsten att skriva en underhållande deckare som aldrig tappar taget om läsaren. Han är van och trygg i sin berättelse där det förväntade och oberäkneliga står i en sällsam dialektik med varandra.
Hela tragedin har ett sitt ursprung i ett grymt dubbelmord på två tyska soldater under andra världskrigets sista dagar. Johan Theorin kan stilgreppet att berätta bakåt i tiden, samtidigt som berättelsen rör sig framåt mot sin upplösning. Språket är enkelt, detaljrikt och lågmält. Gestalterna är berättade med en psykologisk skärpa som ger en tredimensionell bild av varje karaktär.
Detta är en bra och fullblodig debutroman som bygger på journalistisk kompetens. När jag väl började läsa gick den inte att lägga boken åt sidan. Läsaren dras in i Alvarets dimmor och måste söka sig framåt.
Jakob Carlander