Första scenen visar filmens huvudperson cyklandes genom London med ett stort leende. Ett smittande leende. Hon parkerar sin cykel. Går in i en affär, kommer tillbaka och cykeln är stulen. Även det tar hon med en axelryckning och ett leende. Hon är verkligen Happy-go-lucky, hon ser allt med positiva ögon. Självklart har hon ett uppåttjack-aktigt namn som Poppy.
Leendet förändrasDet intressanta med Mike Leighs film är den respons som all denna glädje föder. I inledningen sprider Poppy värme, glädje och skratt där hennes bekymmerslösa livssyn möter den genomsnittlige personens vardagsbutterhet. Det gäller inte minst hennes möte med en tjurskallig bilskollärare. Deras interaktioner tillhör definitivt årets bästa filmscener där humor glider över till en skildring av ett destruktivt livsöde.
För det är vad som händer när man får för mycket av Poppy. Hennes ständiga leende börjar förvandlas. Det känns inte längre så vackert utan snarare irriterande.
PåfrestandeJag tvingas fråga mig själv hur glädje och skratt kan bli så påfrestande. Och när jag inte längre ser "Happy-go-lucky" som ett rent lyckopiller så växer filmen. Är det mig eller Poppy det är fel på? Är det inte något som är fel om vi är ständigt lyckliga?
Ett utropsteckenMike Leigh tillhör den engelska filmens riktigt stora genom filmer som "Naken" och "Hemligheter och lögner". En person som verkar vara en fantastisk personregissör. Skådespelandet är förstås på topp även i "Happy-go-lucky". Sally Hawkins gestaltning av Poppy är inte mindre än briljant och ett av årets riktiga utropstecken. Vill man se hennes bredd rekommenderas den utmärkta tv-versionen av Jane Austens "Övertalning" som kom förra året. Sally Hawkins är precis lika bra som den nedtonade huvudpersonen Anne Elliot.
Per Ericsson