Lydia Cacho: Maktens slavar - om trafficking och maffian

Att fattigdom är den kanske allra främsta förutsättningen för människohandel och trafficking är en erkänd sanning. Men det är förstås, visar den mexikanska journalisten och människorättskämpen Lydia Cacho, inte bara så att utfattiga människor säljer sina barn för att få mat för dagen.

Det är också så att denna handel med främst kvinnor och barn för sexuella ändamål (men även handel med billig eller gratis arbetskraft och droger) är väl organiserad av kriminella nätverk, bland annat ren maffia. De tjänar kopiösa summor och stöttas av korrupta och medskyldiga politiker och poliser världen över.

Samt, inte att förglömma, miljoner villiga köpare.

Det här är en tung och upprörande bok, full av sådant vi helst inte vill veta. Som att ju yngre flickor som tillhandahålls, desto bättre betalt för bordellmammor och handlare. Som att 43 procent av flickkorna på ett skyddat boende i Pnomh Penh berättar att de sålts av sin egen mamma. Som att svenskarnas semesterparadis Thailand är ett sexturismens Mecka och "en skola för människohandlare från hela världen". Eller att siffror visar att mycket snart kommer antalet människor som sålts som sexslavar att vara högre än antalet slavar som såldes i Afrika under tre sekler.

Lydia Cacho, som själv lever under dödshot efter sina tidigare avslöjanden om korruption och trafficking bland makthavare i Mexiko, ger skrämmande fakta och klargör samband, såväl historiska och sociala som ekonomiska och politiska. Hon ger röst åt både offer och förövare och bemöter också den i dag i sexliberalismens anda allt populärare tesen att kvinnor visst själva kan "välja" att sälja sina kroppar (en tes som Cacho, föga förvånande, inte ger mycket för).

Jag tror att Cacho i skrivandet av den här boken valt att hålla sina egna starka känslor i schack genom att överlag hålla en ganska torr, akademisk ton, med mycket namn, många siffror, mycket statistik. Det är förståeligt.

Men det är när hon sänker garden, i skildringarna av sina egna möten med drabbade flickor och kvinnor, och blir personlig - det är då berättelsen verkligen får liv. Som i den nästan outhärdliga skildringen av småflickorna i Kambodja, som tränats så fullständigt i att bli sexuella, förföriska varelser att de är helt övertygade om att det så ska vara: "Jag föddes till det", försäkrar nioåringen med späd, barnslig röst.

Ändå finns, visar Cacho, ljus i mörkret. Det finns goda motkrafter, kvinnor och män, som arbetar intensivt med att stödja, hjälpa och förebygga. Och kanske viktigast av allt; att sprida kunskap.

Däri ligger den här bokens hopp.