Det var särskilt ett av årets alla Nobelpris som fångade mig. Nej, inte det i litteratur, Herta Müller har jag kvar att läsa.
Det var priset i ekonomi som gick till den där tuffa, amerikanska tanten Elinor Ostrom, 76 år ung, och egentligen mer statsvetare än nationalekonom.
Hon har studerat hur gemensamt ägda resurser bäst tas till vara. Det kan vara fiskbestånd, skogar, vattendrag. Förut har många trott att effektivast blir det med en privat ägare (kapitalist, aldrig trist). Eller med en statlig myndighet (kommunist, javisst).
Ellinor Ostrom visar att det tvärtom oftast är bäst med brukarföreningar.
Här ett exempel som jag hämtar ur SvD: Ett bevattningssystem i Nepal sköttes länge av en lokal förvaltning. Så byggde nepalesiska staten moderna, stora dammar som klarade sig utan underhåll av brukarföreningen. Samarbetsbehovet försvann. Plötsligt började bönderna uppströms ta för mycket vatten så att det inte räckte till dem nedströms. Det hade inte hänt tidigare, och nu fanns det ju ändå mer vatten.
Totalt blev skördarna oftast bättre i områden som bevattnades med de små, gamla dammarna.
Ostrom delar priset med Oliver Williamsson och de prisas för att de haft "avgörande betydelse för att etablera ekonomisk organisering som ett central forskningsområde", enligt Vetenskapsakademien.
"Båda pristagarna vill förstå icke-marknadsfunktioner och ser det som konfliktlösning. De visar att marknadsmekanismer inte alltid är lösningen", sa professor Gunnar Öquist i Vetenskapsakademien till gamle Correnkollegan Leif Petersen på SvD.
Vilket trendbrott. Sådant har ju tidigare bara sagts av hopplösa drömmare eller lika hopplösa kommunister.
Det är bland det mest spännande jag hört på länge.
I senaste numret av Axess skriver Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi, att nationalekonomer måste bredda sig, apropå finanskrisen.
"Det säkraste sättet att göra forskarkarriär är att fokusera på ett ganska snävt område. Utvecklingen är inte unik för nationalekonomin utan gäller alla vetenskaper", skriver Calmfors och menar att det är ett naturligt resultat av att kunskapsmassan växer.
Men han vill se lyfta blickar på universiteten. Just för att inte sådant som en stor finanskris ska bli en överraskning.
Han menar att det inte längre finns tid över för informella diskussioner på institutionerna, alla forskare har fullt upp med att se till att bli publicerade på sina specialområden.
Calmfors vill också se en bredare doktorandutbildning i nationalekonomi - med ekonomisk historia, doktrinhistoria, vetenskapsteori och psykologi.
Herregud, tänker jag, ingår inte det redan?
Hur ser det ut här På Linköpings universitet? Lyfter forskarna blicken tillräckligt?
Mejla mig gärna och diskutera!
*
Hyrfilmstips:
"Tillsammans är man mindre ensam", den sköna, franska filmen som, om man tänker efter, illustrerar Ellinor Ostroms forskning. Se den och bli glad.