Erik Beckman:
Samlade dikter
Norstedts
Mellan 1963 och 1987 publicerade Erik Beckman (1935-95) sju diktsamlingar. Redan på första sidan i debutboken "Farstu", 1963, formulerades den poetik han skulle förbli trogen:
Inte orden, inte det de pekar på
men själva näsorna de pekar med är meningen.
En språkkritisk poet med materialismen som estetiskt credo, kan det vara något för 2000-talet? Mitt svar är ett obetingat ja. Som genial avantgardist är Erik Beckman i dag lika väl som i 60-talets början en solitär vid sidan av litterära trender.
För att fler ska få möjlighet att upptäcka egenarten i detta författarskap är det en viktig kulturhändelse att Beckmans "Samlade dikter" nu kommer ut på Norstedts.
Alla tänkbara läsare finns, bara inte "den vanliga läsaren", menade Beckman. Litteraturforskare har närläst hans verk, det vill säga krånglat till det, men nu är det alla de tänkbara läsarnas tur att hitta fram till Beckmans dikt, rå och ouppsprättad så som man ska möta den. Och enligt tumregeln "Tyd mig inte lyd mig/ ungefärligen..."Fredrik Nyberg, en av de yngre författare som inspirerats av Beckman, har skrivit förordet. För honom blev "Tumme" från 1974 en avgörande uppenbarelse genom "kompositionen, själva framsättandet". Min första-upplevelse var likadan: dikt som genom sin genomtänkt musikaliska uppbyggnad sätter sig i kroppen, som det svänger om.
Som poetisk moralist och anarkistisk humanist (Sven Delblancs karaktäristik) ställer Beckman absoluta krav på ett sant förhållande mellan liv och dikt. Metaforer gillar han inte. Poesi görs av det konkreta, det opåhittade, tilldrar sig i tingvärlden och i språket. Ty "till händelser i livet knyter sig inget som helst språk".
Ord och begrepp kan ges samma funktion som egennamn. Med eller utan citationstecken agerar och talar till exempel Förtröstansfulla dagar, Rituella fadermord, (i "Varifrån dom observeras"), hjälpbehovsmotparten (i "Kyss er!") och Långbarrlenin (i "Tumme"), ja till och med "Den lösningen är kanske inte helt lycklig" (i "Två dikter").
Beckman fabulerar läshändelser. "Jag vill inte ge någon eller något i verkligheten fiktiva drag. Den fantasi som är fri är avskyvärd", som det heter i "Tidig morgon vid Hallands Väderö med Arbetet i Auschwitz" ur "Två dikter".
På sina håll uppfattades Beckman länge mest som en sorts Rabelais, frodig och burlesk. Men det komiska och det tragiska har alltid gått ihop hos denne egensinnige diktare. Och brist och förtvivlan, förlust och sorg blir så småningom ett tema som ingen kan blunda för.
Som i samlingen med den förbluffande titeln "Kärleksgubbar! Herdedikter" (1981). En lång kärleksdikt uppbyggd som en symfoni, med Orfeus och Eurydike som mytiskt laddade aktörer och herdar utan idyllanknytning.
När du dör, flicka,
tar man först en torr lapp, sedan en fuktad trasa
och försöker hitta på nånting att göra med dem
tar man orden ur mun på dig
och försöker hitta på nånting att göra med dem
En gripande diktsvit född ur en stor och innerlig sorgsenhet hos en diktare som faktiskt förmår göra det oskrivbara till "nästan en huvudperson".
Erik Beckman-sällskapet, som bildades 1996, har tidigare postumt publicerat radiopjäsen "Kvalstervägen" samt en nyutgåva av romanen "Hertigens kartonger". Ytterligare två av Beckmans prosaböcker har återutgivits, "Kameler dricker vatten" (Delfinpocket) och "Inlandsbanan" (på förlaget Modernista).
GUN ZANTON-ERICSSON