"The kids are allright" är en film som utan omsvep skildrar en modern familjekonstellation. I USA är familjepolitik en het potatis. I Sverige en intressant debatt.
Filmens politik till trots så gläds jag ändå mest över Annette Bening. Hon har blivit 52 år. En ålder som sorgligt nog brukar innebära en svår karriärutmaning för kvinnliga skådespelare. Men i Lisa Cholodenkos "The kids are allright" får Annette Bening agera sin egen ålder och är bättre än någonsin. Hon borde vara solklar för en Oscarsnominering i vår.
Det finns framför allt en makalös scen i "The kids are allright" som är värd hur många statyetter som helst. Bening är den självklara mittpunkten. Hon spelar Nic och Julianne Moore är Jules. De utgör ett lesbiskt par där Nic är den ordningsamma familjeförsörjaren och Jules den lite mer ofokuserade kreativa typen. Tillsammans har de två tonårsbarn som bestämmer sig för att söka upp sin "pappa"(en hippiekock som donerade sperma för 18 år sedan). Det sätter igång ett underhållande familjedrama som undersöker vad det egentligen innebär att vara en familj.
Favoritscenen utspelar sig vid ett middagsbord där hela familjen, inklusive pappan, sitter och äter. Nic har precis insett att hon håller på att förlora greppet om sin familj och rädslan att förlora den slår över henne. Anette Benings stoiska men bräckliga blick gör verkligen sanning av talesättet att "en bild säger mer än tusen ord". Det är magnifikt och oerhört gripande. Om Cholodenko hade förmått förvalta kvalitén i den här centrala scenen ända till slutet så hade "The kids are allright" varit årets film. Nu blaskar man till historieberättandet med några onödiga utsvävningar som tidvis grumlar det här annars så välskrivna och välspelade familjedramat.