Lars Lerin: En liten konstnär. Natur & kultur
Lars Lerin är så rasande skicklig som bildkonstnär att man inte tror att det är möjligt att han kan skriva lika bra.
Men det kan han.
När han nu kommer med sin efterlängtade självbiografi i text och bilder slås jag av att han skriver som han målar. Snabbt, lätt, akvarellistiskt.
Men precis som i måleriet är den där eleganta, flygande lättheten naturligtvis bara en chimär. Inte tusan har han krafsat ner saker och ting lite som de faller sig, inte.
De snabba skisserna med blandningen av barndomsbilder, sköna skrönor och längtan efter kärlek bildar en Berättelse om människan Lars, just en sådan mosaik som tv-programmet "Här är ditt liv" inte klarade att lägga i lördags. Han jobbar med detaljer, som hugger tag, och riktiga namn på personerna (åtminstone de jag känner till, som gamla lärare). Jag tycker om det, att han är konkret och på pricken, inte svepande, generaliserande.
Lars och jag är lika gamla och kommer från samma del av Värmland, han från Munkfors, jag från Hagfors. Vi gick i samma gymnasium, men kände inte varandra. Jag minns att han var snygg redan då, men vek och lite "annorlunda".
Nu var det inte svårt att vara "annorlunda" på bruksorten, där en riktig grabb gillade bärs, brudar och amazoner. Lars Lerin skildrar allt så fint och utan minsta stänk av bitterhet; sitt homosexuella uppvaknande, sin lust att leka med dockor och hoppa hopprep med flickorna, istället för att spela bandy och bli Stor grabb som pappa.
Han kallades för Tösa (Tösen=flickan), men skämdes egentligen inte för öknamnet, utan var mest ledsen för att mamma blev ledsen. Mamma som ville så väl.
Han hade en särskild vän, Kaj. "Vi älskade varandra så långt vi förstod och lekte kärlek", skriver Lars och berättar sedan, kort och hjärtskärande om när pappan kom till skolgården, han hade hittat ett kärleksbrev som Lars glömt posta. Så var det stopp med att träffa Kaj.
"Ännu ett förbud, en dörr som måste stängas", skriver Lars och fortsätter: "Jag lärde mig att inte tänka mer på Kaj. Vi sågs någon gång på avstånd, växte upp på skilda håll. Bara sexton år gammal rodde han ut på Vågsjön för att aldrig komma tillbaka. Var det mitt fel?"
Mamma och pappa försökte omskapa sin son, "i kärlek". "Om jag inte ägt en sådan inre styrka och envishet hade jag kanske dukat under för denna kärlek", skriver Lars.
Bara en sådan mening räcker ju.
Men jag kan lova att boken också innehåller några riktiga Värmlandshistorier, som spritäventyret med Monica Zetterlund. Och, förstås, en lång rad illustrationer som är av två typer: De typiska Lerinska husen och landskapen med sitt sugande vemod och mörker - och familjealbumbilder i akvarell, helt annorlunda, lite diffusa, ansiktslösa.
Men talande, se bara på den lille "Tösa" som försöker lyfta sten lika kaxigt som pappa Karlakarlen.
"En liten konstnär" är vacker, klok, gripande och rolig. En av höstens riktiga höjdare.