Under det senaste året har det kommit en mindre våg av lättsamma filmer om, och kanske för, seniorer. Det är kul eftersom det breddar utbudet och snart behöver vi kanske inte nämna likheterna i varje recension men där är vi inte riktigt än.
”En sång för Marion” är den fjärde ”mogna” må-bra-filmen jag ser på relativt kort tid. De tidigare tre är amerikanska ”Hope Springs” samt engelska ”Kvartetten” och ”Hotell Marigold”. Alla filmerna innehåller fantastiska skådespelare och alla har fått tre i betyg (i vissa fall kanske lite väl lättförtjänt).
För avskalatLustigt nog dras filmerna även med liknande brister. De vägrar ta ut svängarna och litar för mycket på sin säljande mysfaktor. Konceptet, som man brukar prata om i filmvärlden när det handlar om berättelser som går att summera i ett par ord, är allt för avskalat. De bygger inte ut det banala till något större, ett universum med kött och blod. ”En sång för Marion” är inget undantag men lyckas komma lite längre.
Här är det Vanessa Redgrave och Terence Stamp som är de fantastiska skådespelarna och med sin skicklighet bygger de en kärlekshistoria som inte saknar vare sig kött eller blod. Stamp spelar Arthur som, förstås, är en butter man som vi ändå förstår har förmågan att älska.
Buttra på filmRedgrave är hans utåtriktade, men cancersjuka, hustru Marion som älskar att sjunga i kör.
Stamps rollprestation skulle kunna vara klichéartad. Dels för att äldre män oftast är buttra på film och dels för att det är något Stamp kan göra i sömnen. Men, titta noga på de små detaljerna. I en scen tjuvlyssnar Arthur på sin familj i rummet bredvid. Några blixtrande ögon och en ryckning i mungipan är allt som behövs för att vi ska se att han är så mycket mer än en sur gammal gubbe. Det är vackert att skåda och man önskar alla förmågan och möjligheten att uppleva sådan kärlek.