John Ajvide Lindqvist:
Människohamn
Ordfront
Att peka åt fel håll. Det är trollkarlens knep och det utnyttjas maximalt av John Ajvide Lindqvist. "Få åskådaren att titta där det inte händer, få honom att titta tillbaka när det redan har hänt." Så framstår Ajvide Lindqvist också som en litterär magiker i "Människohamn", den nya 450-sidiga romanen.
Men magikern är ju med nödvändighet även manipulatör och varje illusionsnummer riskerar, särskilt i vår genomfiktionaliserade värld, att uppfattas enligt formeln gjort, hört, sett. Eller som repris och kitsch.
Och nog finns det stunder då den luttrade läsaren önskar att författaren glömt bort att uppfylla kriterierna för begreppet "skräckmästare". Följa John efter Brecht är inte prompt en favoritsyssla.
Samtidigt som Ajvide Lindqvist naturligtvis äger ett konstnärligt släktskap med Stephen King finns det anledning att åberopa en annan själsfrände, Emilie Flygare-Carlén. Hennes bohuslänska öar, skärgård och historia går igen, fast här i Roslagen och med tydligare postmodernistisk tendens. Bägge speglar och spelar på förhållandet mellan yttre verklighet och inre värld.
En komponent i föreliggande komposition är havet, det mäktiga och endräktiga. Havet ger och havet tar, det skänker håvor och skördar offer.
En annan är religiös, eller snarare biblisk. För vad heter, exempelvis, platserna där romanen utspelas? Domarö, Gåvasten, Nåtens kyrka. Något skall, mer eller mindre allegoriskt, uppenbaras.
Och om 1800-talsförfattare Flygare-Carlén inte kunde förutse den reella utveckling som här både skildras retroaktivt och en smula bittert förlöjligas - idealiseringen och romantiseringen av skärgården, hur Evert Taube först och sedan definitivt "Vi på Saltkråkan" reducerade den råa vinterverkligheten till snäll sommaridyll och räntabel turism - så hade hon med all sannolikhet nickat bifall åt skildringen av denna romans hjärt- och smärtpunkt.
Hur vi än vänder och vrider på sedvänjorna och traditionerna, fästena och barlasterna, de mer eller mindre grymma och kollektivt bevarade minnena och skrönorna, samt alla dessa berättartekniska tricks och manövrar, så landar vi i vad som både är romanens urscen och batteri: en sexårig dotter försvinner, vi kan säga spårlöst, pappan blir sedan allt annat gått honom förlorat - frun, utbildningen, nykterheten, livet - besatt. Förvriden, försupen, besatt: av att finna henne, av att förlika sig med - ödet, sanningen, sig själv kanske.
John Ajvide Lindqvist spelar inte på de sprödaste strängarna, precis. När texten riskerar att gå i stå fyller han på med salt i vatten och malört i sprit. För att tala med Ulf Lundell blir det då, paradoxalt nog, fred och lugn i natt i människohamn. Eller på svenska med romanens mest citerade, britten Morrissey: det finns ett ljus som aldrig går ut. Eller, säg då, aldrig släcks.