Magin försvinner i nya "Vildingarna"

Den nyskapande bilderboken "Till vildingarnas land" av Maurice Sendak från 1963 är och förblir ett mästerverk. Med sina mysrysliga bilder och korthuggna text på endast nio meningar har den genom åren fångat mängder av läsare, stora som små.

Berättelsen om pojken Max som ställer till med bus, skickas i säng utan mat och, i fantasin, seglar iväg till vildingarnas land, där han blir kung och för oväsen ihop med en skara monster, har helt enkelt varit en fredad klassiker - men nu är det, med Sendaks goda minne, slut på den friden.

I helgen hade filmen "Vildingarna", i regi av Spike Jonze och med Dave Eggers som manusförfattare, premiär. I samma veva kom även boken med samma namn, också den skriven av Dave Eggers.

Av en bilderbok har alltså blivit en film, som i sin tur blivit en bok, UTAN illustrationer.

Det bästa - och värsta - med Eggers version av "Vildingarna" är att den hittills så tidlöse Max nu sätts in i ett specifikt sammanhang, blir förstorad och förklarad - och på köpet kanske hittar en ny och äldre grupp läsare.

Plötsligt handlar hela historien om ett våldsamt utagerande skilsmässobarn mitt i en turbulent (för)pubertal övergångsfas, där känslor och minnen löper amok: "det fanns ? andra dagar, de flesta dagar faktiskt, då tankarna inte ställde sig på led".

En fantasifull, begåvad och ensam pojke som med en festligt adekvat benämning kallar vildingarna, hans inre representationer, för borderlinebestar.

Ungefär en tredjedel ägnar Eggers åt att plantera en utmärkt berättad förhistoria, men sen kommer det knepiga: att göra vaddå av det utlevande, och filmiskt lockande landet bortom vardagshungern?

Är ön, där Max tillåts vara kung, testa gränser, känna empati och till slut finna sig själv, ett terapeutiskt drömläge för skränig realism med inbakade moralkakor?

Ja, ibland.

En absurd, jackassig humorrulle i bokform?

Ja, ofta.

Ett knöggligt karbonpapper lagt över den vanliga verkligheten?

Inte minst.

Det mesta som händer har ju sin direkta motsvarighet på fast mark, och Eggers iver att driva fram parallellerna vill gärna dränka sagan och dess gåtfulla oförklarlighet. För visst har vildingarna karaktär (förmodligen än mer i filmen, som jag ännu inte sett) och det härjas hej vilt och ofta kul, men det magiska, det irrationellt långtidsverkande, var hittar jag det? 

Ja, inte hos Dave Eggers. Men väl hos Maurice Sendak.

MARGARETA WIMAN