Carl Johan De Geer:
En roman om mig själv
Albert Bonniers förlag
I vår tids bloggvärld kan det vara klokt att kalla en självbiografi för roman. Då är man garderad att säga vad man vill. Ändå är allkonstnären Carl Johan De Geers roman ett äpple vilket inte fallit långt från trädet. Frukten smakar verklighet.
Tonen är som i hans egen tv-skapelse, barnprogrammet "Tårtan", där underhållande och komiska episoder återgavs med ett djupt sorgligt eftertryck. Även här fastnar skrattet lätt i halsen, som då han berättar om hur älskarinnan avpolletterar honom med en erotisk middag.
Carl Johan De Geer har en brokig uppväxt med en pappa som var diplomat och en mamma som tidigt gick in i en psykisk sjukdom. Den trygga platsen var farföräldrarnas gods i Skåne. Men mammans galna värld i en sjurummare i Stockholm har satt djupare spår. Fint var det på ytan, men lortigt där under.
För att överleva måste Carl Johan De Geer göra en omvänd klassresa. Han berättar sig från slott till koja. De konstruktiva åren i rivningslägenheter ger honom en slags upprättelse.
Som självbiografisk författare hittar Carl Johan De Geer oväntade och kreativa beröringspunkter: Författarens arbete med konstsamlingen på Waldemarsudde förra året blir en viktig metafor. Där uppstår en samhörighet mellan prinsen och friherren. De hör hemma över allt och ingenstans.
Kronologin i "En roman om mig själv" är upplöst. De Geer vandrar obekymrat omkring i sitt liv som vore det en färgsprakande installation med obegränsad tillgång till alla starka känslor, minnen och affekter.
Jag kan tänka mig att detta är en bok som säger olika saker till olika personer. Bokens viktigaste avtryck på mig är den uppriktiga analysen av en svår barndom och rätten att få känna lättnad över föräldrars död, men också hur bortträngda minnen återkommer i kreativa skapelser. Carl Johan De Geer har gett oss en magnifikt present på sin egen 70-årsdag.