-
Lilla Helvetet kallas ön där äktenskapets danse macabre trådes. I tjugofem år samma turer i evig upprepning men varje gång tillförda ny glöd via ett väl underhållet hat.
Man kan tänka sig ett silverbröllopsfirande med hurrande och leverop. Och nog fick de leva i "hundrade år" (och mer än det), artillerikaptenen Edgar och hans hustru Alice i "Dödsdansen", ett av Strindbergs mest spelade dramer skrivet år 1900.
Det första mottagandet blev dock så ogint att Strindberg tillfogade en epilog med ljusare anslag. När regissören John Caird från Royal Shakespeare Company nu åter gästspelar på Dramaten i Stockholm har han valt att sätta upp "Dödsdansen I-II" i ett svep.
Ett sammanhållet generationsdrama vars båda delar ömsesidigt belyser varandra är resultatet - och en storartad föreställning, av yppersta Dramatenmärke.
Samtidigt Cairds hyllning till svensk dramatiks störste: August själv, i cylinderhatt och rock med krimmelkrage, låter ridån gå upp och "fängsla" Edgar och Alice genom att få det dystra fortets fönsterlösa väggar på plats.
"Här hatas så att det är svårt att andas", säger Kurt, kusin till Alice och ungdomsvän till Edgar. Men luften för publiken i salongen syrsättes av Strindbergs humor i de exakta replikerna. Och av Cairds och ensemblens intelligenta och närmast tjechovska lätthet i tolkningen.
Örjan Rambergs groteska dans till "Bojarernas intåg", Edgars sabelsvingande och konspirerande in absurdum, Alices triumferande "Hurra han dog!" - inte är det behov av att lätta på trycket som gör att man i dag skrattar åt det farsartade. Samt gläds åt att de tu är lika egocentriska, djävliga och furiösa.
I Stina Ekblads utsökta tonfall biter både ironin och resignationen. Hennes Alice har inte råheten men är utstuderat förförisk, hypnotiskt bra i sitt manipulerande och sin hatkärlek - magnifikt!
Örjan Ramberg skägglurvige Edgar tycks framför allt i del II vara ondskan själv, intrigerande till Kurts bitter end. Ramberg låter ändå ana fler och mer komplicerade bottnar.
Vid sidan av två vampyrer kan Kurts rollkaraktär tyckas blek. Björn Granath tar fram det absurda i hans allt fördragande "Jag har varit med om värre", men lyckas ge honom resning.
Bunny Christie har klätt Stina Ekblad i plommonfärgad sammet, gräddvit sommardräkt, änkesvart siden. Elegant är också Christies lösning på scenväxlingen till del II: samma väggar men med fönster och solljus.
Föreställningen har här inte samma tyngd. Med Judith (Sofia Pekkari), dotter till Edgar och Alice, och Kurts son Allan (Christoffer Svensson) förs ungdomen in på scenen. Men knappast en ljusnande framtid. . .
Gun Zanton-Ericsson