Magnus Dahlström: Årets märkligaste roman (redan)

Magnus Dahlströms roman "Spådom" är ett mysterium. Sällan har jag haft så svårt att läsa en roman. Sällan har jag upplevt en så tvingande känsla - måste fortsätta. "Spådom" är femhundra sidors genuint obehaglig, oavlåtligt fascinerande och klaustrofobiskt drabbande läsning.

År 2011 må vara purungt, men jag vill ändå påstå att "Spådom" är årets märkligaste svenska roman.

I förstone framstår "Spådom" - Dahlströms första roman sedan 1996 - inte ens som medelmåttigt intressant. Handlingen är som en parodi på gråsvensk romankonst där det mest upphetsande som någonsin händer är att solen går upp och solen går ned.

Bokens tre delar skildrar, sakligt och makligt, och i tur och ordning en läkare, en polis och en socialsekreterare, i deras vardagliga yrkestristess och plågsamt förutsägbara småborgarliv i ett namnlöst men synnerligen konturskarpt Sverige.

De tre berättarjagen registrerar allt i sin omgivning med samma exakta, kyliga distans, vare sig det gäller patienter/kollegor/klienter eller de nära, de förunderligt okära. De tre försöker bevara distansen också när de, av olika skäl, börjar vackla i sina annars så stabila, handfasta verklighetsuppfattningar.

Som när läkaren i bokens inledning försöker rädda livet på en pojke och pojkens förvirrade far mumlar något i läkarens öra. Några obegripliga ord som läkaren senare säkert tolkar, trots orimligheten, som ett mordhot.

Mordhotet, snart paranoian, präglar och raserar hela hans tillvaro.

Romanens andra två berättarjag har rimligare, mer självförvållade skäl till den galopperande paranoia som genomsyrar boken. De båda är synnerligen osympatiska.

Likväl är det närmast omöjligt att hålla deras kollapsande verkligheter på avstånd. Paranoian drabbar också mig. Den litterära klaustrofobin blir fysiskt påtaglig. Spådom går mig under huden.

Detta kräver givetvis sin författare. Stilistiskt är "Spådom" mästerligt genomförd, skriven med absolut gehör. Prosan är isande stram, obönhörligt precis, könlöst iakttagande som ett medvetande utan kropp. Mest raffinerat är Dahlströms grepp med återkommande upprepningar och gradvisa förskjutningar - det är en rent paranoid prosa.

Helt osorterat blandar berättarjagen samman idiotiska futiliteter och livsviktiga angelägenheter. Nivelleringen är absolut, med undantag av förföljelsemanin som bara ökar.

Naturligtvis har "Spådom" fler bottnar. Mest uppenbart är Dahlströms absoluta skepsis mot makt när han i "Spådom" mångsidigt genomlyser hur makt - alltid - korrumperar. Om det så bara handlar om läkaren som låter patienten att vänta utan anledning eller den paranoida socialsekreteraren som avpolletterar förföljaren, alltså en behövande bidragssökare.

Maktkritiken blir dock aldrig trivial. Dahlström visar hur vägen mot helvetet kantas av subtila situationer där makthavaren knappt eller inte alls är medveten om sin egen korruption.

Romangestalterna är emotionellt fyrkantiga, rentav störda, paranoida och maktfullkomliga. Kort sagt extremt trista och rejält obehagliga typer. Förunderligt nog får jag ändå då och då - alltför ofta? - plötsligt och motvilligt syn på sig själv i "Spådom". Måste vara fel på spegeln.

"Spådom" är frånstötande, deprimerande, vämjelig, oroande. Rekommenderas från hjärtat.

ÖRJAN ABRAHAMSSON