För den som vill lära sig mer om kokain finns det inte mindre än tre aktuella böcker på svenska.
Först kom "Kokain: Drogen som erövrade världen" av Tom Feiling, sedan var det dags för Lasse Wierups och Erik de la Regueras tegelsten "Kokain - drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman". Nu utkommer journalisten Magnus Linton med "Cocaina - en bok om dom som gör det".
Om böckerna ska rangordnas sätter jag utan att tveka Lintons lysande reportagebok främst. Läsaren får möjligen fler fakta, större historiskt djup och ett bredare perspektiv i de bägge förstnämnda böckerna, men ett reportage handlar inte bara om fakta. Reportaget kan också vara en konstform. Det har Linton förstått.
Öppningskapitlet "Cocaturísmo - Medellín som Mallorca" är bland de häftigaste läsupplevelser jag haft på länge. Här får vi, på ett språk som exploderar som en fyrverkeripjäs, stifta bekantskap med västerländska kids som turistar i den colombianska staden Medellín - en stad som ömsat skinn från världens mördarhuvudstad till ett lika förföriskt som spännande resmål som får den nya tidens turister, flashpackers, att flockas kring nybyggda hostels.
Här möter vi svensken Håkan som tycker det är coolt att snorta kokain i Pablo Escobars stad och utbrister: "Jag älskar colombianska kvinnor. De är kvinnor. Så jävla mycket kvinnor." Här möter vi också Alonso som mördar för pengar och kallt konstaterar: "Att stycka utan att lämna blodbad efter sig är en konst." Linton korsklipper skarvlöst mellan vitt skiljda miljöer och resultatet är, tja en berättarteknisk triumf.
Linton är sedan fyra år bosatt i Bogotá och fokus i boken ligger, som undertiteln antyder, på de människor som producerar det vita pulvret - människorna som odlar, framställer, smugglar och dör för några futtiga pesos. Men mitt i allt bottenlöst elände är boken också en kärleksförklaring till Colombia.
"Cocaina" kan mycket väl vara årets bästa reportagebok.