Ibland skäms jag när jag tänker tillbaka på min ungdomstid i vänsterrörelsen. Hur svart-vitt vi tänkte, hur naiva vi var, så förmätet att tro oss veta vad som vore bäst för miljoner människor, ja, hela världen. Men efter att ha läst Magnus Utviks uppgörelse med sin tid i Sveriges kommunistiska förbund/Marxist-Leninisterna (SKF/ML), senare Kommunistiska partiet i Sverige (KPS), så känner jag bara en djup tacksamhet över att jag i alla fall inte var stalinist.
Med Stalin som gud är uppslukande läsning, sträckläsning, dramatiskt i sin obeveklighet. Men det börjar högst oskyldigt med Tältprojektet, musik- och teaterföreställningen där Totta Näslund sjöng sig in i den trettonårige Magnus Utviks hjärta. Där och då blev han kommunist.
Som 16-åring får han syn på en lapp: Vill du gå en marxistisk grundkurs? Anmäl dig till Marit eller Jessika! Och Magnus går med i Kommunistisk ungdoms lokalgrupp i Värnamo, dricker nyponte på möten och diskuterar Sovjetunionen och Kina. Men när en ny kommunistisk bokhandel öppnar dras han dit, och träffar Håkan.
25-årige Håkan blir fort viktigare än både flickvännen Lena och familjen. Den ende som är viktigare är Stalin; så missförstådd och baktalad. Det enda sanna kommunistiska landet är Albanien. De enda som förstår sanningen är Sveriges kommunistiska förbund/Marxist-Leninisterna (SKF/ML), senare Kommunistiska partiet i Sverige (KPS). Partiet med stort P.
Studiecirklar och bokhandlar är viktiga för den politiska kampen. Magnus läser enorma mängder: tidningar som Gnistan, Norrskens-Flamman, och Kommunisten, skrifter om DDR och Sovjetunionen, och böcker som "Indoktrineringen i Sverige", "Fredlig kontrarevolution" och Stalins "Anarkism eller socialism".
På Partiets order stannar Magnus kvar i Kommunistisk ungdom för att fraktionera, det vill säga söndra inifrån. Det blir en pressad tid för en ung kille, som sover sämre och sämre, och blir allt mer isolerad. För att orka igenom alla tunga teoretiska böcker måste han skolka från skolan. Betygen sjunker.
När Magnus vill flytta till Göteborg får han Partiets godkännande.
Göteborg är ju arbetarstaden, så KPS borde kunna växa sig stora där. (I själva verket blev de aldrig ens 100 i hela landet eftersom de uteslöt folk fortare än de rekryterade.) En Norrköpingsbo, Ulf, får order om att också flytta dit för att hjälpa till att bygga upp en lokalavdelning.
Porträttet av Ulf är det sorgligaste i hela boken. Han säljer sin ömt vårdade Ford Mustang för att ge pengarna till Partiet, han säger upp sig från Ericsson för att bli arbetslös, han är ensam och dricker för mycket i sin sunkiga lägenhet.
"Med Stalin som gud" fångar stämningar och detaljer från ett 1980-tal som vi inte pratar så mycket om. Magnus Utvik har sparat flygblad, pamfletter, fotografier. Men efter att ha ägnat Partiet all sin vakna tid under tre tonår blir Magnus nekad att gå med som fullvärdig medlem i KPS, på grund av sina "trotskistiska tendenser". Då klappar han ihop. Först 25 år senare orkar han skriva den här boken.