När poetens älskade hustru blir svårt sjuk och tvingas flytta in på Vilohemmet blir hans liv en plåga. Han är ensam, övergiven, förtvivlad. Kan varken leva eller skriva.
Poeten förklarar för varje människa han stöter på att visst, hustrun, hans älskade, hans musa, har allt hon behöver på Vilohemmet, bättre där än hemma eller på sjukhus, hon har det bara bra - men jag då?
Så poeten har en plan: att mot all regler ta sig in på Vilohemmet och föra hustrun därifrån.
Claudio Magris "Som ni säkert förstår" är en knappt femtiosidig novell. En fin och personlig, ömsint ironisk, bitvis en smula bitter berättelse om två åldrade älskande och allas vår självcentrerade svaghet inför livets grymhet.
Snart tar dock "Som ni säkert förstår" formen av en allegorisk meditation över kärleken och diktkonsten. Mer specifikt: novellen är en omtolkning av Orfeusmyten.
Den förtvivlade poeten är Orfeus, Vilohemmet underjorden, den sjuka hustrun är Eurydike, nymfen som dödades av ett ormbett och som Orfeus med sin sångröst och lyra försöker rädda tillbaka till livet.
Det originella med "Som ni säkert förstår" är att det för ovanlighetens skull är Eurydike som talar, skriver, ja, sjunger. Hon är novellens berättarjag.
Den grekiska mytens objekt, kvinnan, blir hos Magris novellens subjekt. Ett enkelt, effektivt grepp som ställer myten på huvudet och ger vingar åt Claudio Magris alltid utsökta och eleganta, ironiska och självironiska berättarkonst.
Mytens annars alltid så passiva, anonyma, svaga - döda! - och ofarliga porslinsdocka förvandlas hos Magris till en initiativrik och egensinnig, intelligent och erotiskt levande människa.
Kalla det en tänkvärd genusanalys av Orfeusmyten för 2000-talet. Eller bara en gripande, mycket mänsklig och förunderligt vacker berättelse.
ÖRJAN ABRAHAMSSON