Med avhandlingen och boken "Steriliseringar i folkhemmet" (1998) slog historikern Maija Runcis igenom, akademiskt och offentligt. Hennes forskning bidrog i hög grad också till Maciej Zarembas artiklar i Dagens Nyheter och det uppblossade internationella intresset för den folkhemska steriliseringspolitiken. Plötsligt stod det moderna, neutrala och positivistiskt välordnade Sverige i skamvrån.
I ett nytt verk, "Makten över barnen - tvångsomhändertagande av barn i Sverige 1928-1968", fortsätter Runcis utforskningen av en paternalistisk nation där barnen betraktas som samhällsekonomiska investeringar och myndigheterna, med expertisen i ryggen, har ett absolut tolkningsföreträde gentemot de föräldrar som väl får sägas tillhöra den mindre skötsamma arbetarklassen.
Den starka välfärdsstatens makt går hand i hand med nedhållande synsätt och moraliserande omdömen. Flera av den svenska socialpolitikens arkitekter och hantlangare har, om än överlag postumt, anledning att ånyo snegla åt skamvrån.
Men innan vi kollektivt sätter oss där och skäms finns det anledning att läsa Runcis från andra hållet. För vad händer här och nu, och det hände garanterat även förr, när myndigheterna inte ingriper? När de undlåter att rädda barn ur de dysfunktionella familjernas garn? Det blir folkstorm. Räfst och rättarting. Se fallet från SVT:s "Uppdrag granskning" tidigare i år: socialchefen i Vetlanda som ansågs vara för passiv.
Det är en ofta olöslig ekvation: föräldrars civila rättigheter å ena sidan, "barnets bästa" å andra. Man bör ha det i åtanke under läsningen av detta gedigna appendix till författarens initialt nämnda huvudverk.
JAN KARLSSON