Malmros häcklar med hjärta

Arbetargrabben Robin längtar bort. Han drömmer om att leva på sin kamera. Att klänga fast vid bruket i glesbygden är döfött. Förresten så kommer bruket snart att varsla, det vet han via farsan, fackbasen.

Väl i Stockholm får han kvala upp ärmarna. Frilanslivet är tufft. Han får husrum och branschråd i övermått av skådisen/ståupparen Jonny. Problemet är att Jonny inte har så mycket på fötterna. Karriären har gått i stå, telefonen har tystnat, och Jonnys bästa gren är att i alla lägen hålla färgen.

Via Jonny nästlar sig Robin in i den riktiga överklassen. Får ett och annat knäck och blir mot alla odds tillsammans med Astrid från Djursholm. Klasskrockarna kommer på löpande band och Robin med sin grova värmländska lyckas aldrig helt smälta in i den fina världen.

Det är vad filmen handlar om, att försöka passa in till varje pris. Men också att det hos överheten finns ett låst, inre rum, dit wannabees aldrig får tillträde.

"Bröllopsfotografen" är, särskilt i början, härligt underhållande. Ulf Malmros häcklar både bruksortens inskränkthet och den dumdryga överklassmentaliteten. Men han gör det med värme och hjärta. Replikerna har bett och levereras med tajming och finess av en superlyckad ensemble.

Björn Starrin är perfekt som nyfiken klassresenär. Naturligt rolig, och trovärdig rätt igenom. Här snackar vi Guldbaggenominering. Johannes Brost gör en lustfylld comeback på vita duken som rätt odräglig direktör/familjeöverhuvud. Kjell Bergqvist gör ett både komiskt och gripande porträtt av en artist i utförsbacken och stilsäkra Lotta Tejle är enastående rolig som Robins mamma.

Första timmen går fort. Det är Malmros som bäst. Mot slutet, när filmen får en mörkare ton, vill han för mycket. Då tappar filmen fart och vissa sekvenser blir för övertydliga för min smak.