Det råder inga tvivel om att Ronny Hård är påverkad av klassiska storheter i sitt landskapsmåleri. Jag hittar referenser till Claude Lorrain och hans stiliserade uppbyggnad av det lyriska landskapet men även givetvis William Turners berömda måleri, präglat av atmosfärisk ljusbehandling.
Det är ju så underbart vackert och njutbart, om än overkligt. Och mycket riktigt; Ronny Hård säger sig återge det inre landskapet och väljer inga definierade vyer.
Framgången i genren styr penseln i verk efter verk, och det kan bli en smula monotont, en balansgång på banalitetens svajiga spång. Men konstnären har mera djup att bjuda på. Hans vidsträckta resor, kontakt med främmande kulturer, vistelse i exotiska miljöer ger honom snart sagt oändliga möjligheter till variation. Ändå är det i hans inre som bilderna uppstår och kräver konkretion.
I den här utställningen är det ett par sviter, effektivt monterade i lodrät exponering, som räddar kvalitetsbetyget. "Tidsspår" kallar han dem.
Och här hittar jag det mångbottnade upphovet, en målare som testar gränser åt olika håll, laborerar med okända och oväntade inslag i duken, både måleriskt och strukturellt.
Generös färgpåläggning varieras med lasyr och kompletteras med rispor och deformeringar i duken. Den egenhändigt utexperimenterade metoden att genom olika emulsioner nå högre intensitet i akrylfärgen ger nya möjligheter till en gestaltning utanför konventionella konturer.
Vill betraktaren bli riktigt bekant med Ronny Hård är nog detta startpunkten. Sedan må det vara fritt fram att bara se och njuta av de mäktiga landskapen, på sitt sätt också en spegling av konstnärens personlighet.
EWE OLSSON