Malte Persson: Vardagen i sonettform

Stockholms tunnelbana är spelplats för Malte Perssons nya bok "Underjorden", till formen en samling sonetter. På tågresan genom den svårfångade samtiden passerar vi världslitteraturens antika myter såväl som Dantes komedi och Sartres existentialism.

Myten om Orfeus, som med sin sång bevekar gudarna i dödsriket, finns som en botten i Malte Perssons diktbok. Om Orfeus har blivit symbol för en diktarpersonlighet vars kall är att skriva och att vittna om världen så är Malte Perssons hållning snarare en stillsam, reflekterande betraktare.

Det är så jag ser författaren på tunnelbanevagnen: först lyssnande in samtidens knappt hörbara sånger, sedan hans arbete med att transkribera dem till skrift. Det blir en polyfon sång som passagerarna tillsammans framför med Malte Persson som tonsättare. Kollektivtrafiken används som en bild av den gemensamma livsresan och tågets framfart påminner oss om nuets flyktighet.

Själva läsningens framåtrörelse blir också en resa mot en okänd slutdestination. Jag tänker på "Aniara", men här är inte undergångsstämningen lika påtaglig och vi har inte lämnat jorden, utan nedsänkt oss i den.

Malte Persson rimmar smidigt och med en smittande ordglädje fram samtidens vardagsscener:

Och någon gapar högt i vagnens mitt

och väcker en som fridfullt satt och sov,

försänkt i drömmens inre sommarlov;

medan en annan glömskt tuggar pommes frites.

En fjärde följer texten till en strof

i någon iPhone-innesluten hit.

Är någon här normal, ett genomsnitt?

Minst en av oss har hos en filosof

läst att "den sorgsnes värld är ej den glades".

Och alla i den flod av trafikanter

som rinner genom detta vardagshades

på väg till dagis, skola, hem, gym, jobb,

ger massan yta och volymen kanter:

unika själar i en solipsistisk mobb.

Ordet glömskt i första strofen gör scenen levande och sådana betydelsefulla valörer har Malte Persson känsla för.

"Underjorden" kan läsas med politiska förtecken. I synliggörandet av de vitt skilda resenärerna på tåget kommer jag att tänka på Socialdemokraternas valaffischslogan "Alla ska med" och jag hör en poet ännu en gång konstatera att pengar förvränger allting rent vi kunde sagt.

Tröttsamt är återkommande klassiska utrop i stil med O vaga eko! De reducerar dikten till spex.

Annars samsas sonettformen och litteraturreferenserna väl i den samtidens sång Malte Persson har skrivit.

MATTIAS KÄCK