Alldeles i skogsbrynet i den lilla västmanländska byn Gullvalla ligger tre små röda hus. Här lever författaren Jujja Wieslander tillsammans med sin nye man sedan några år. Vidsträckta fält breder ut sig utanför de stora fönstren i den gemensamma ateljén.
-- Rådjuren vandrar förbi var och varannan dag, och häromsistens hade vi besök av två gängliga älgbrorsor, berättar hon när vi beundrar utsikten.
Här tillbringar Jujja Wieslander sina arbetsdagar. Det är här hon skrivit de senaste böckerna om Mamma Mu på egen hand. En bilderbok och en kapitelbok har det blivit hittills, och i mars kommer ytterligare en bilderbok "Mamma Mu får ett sår".
Men det tog sin tid. Samarbetet med mångårige livskamraten Tomas Wieslander var i det närmaste symbiotiskt. Under 20 år skrev de barnvisor, böcker och gjorde otaliga radio- och tv-program tillsammans.
-- Tomas var väl den som oftast satt vid skrivmaskinen eller datorn. Men vi utvecklade både idéer och texter gemensamt.
Och när Tomas hastigt och oväntat dog 1996 kändes det omöjligt att fortsätta ensam. Sorgen var förlamande.
-- Folk frågar ofta hur man tar sig igenom och svaret är att det gör man inte. Men man överlever. Det går aldrig över när man förlorar någon som står en nära -- men "det tunnar ur", som en äldre granne så fint uttryckte det.
Det finns en oerhörd okunnighet om död och sorg, menar Jujja Wieslander. Något som hon tycker blivit extra tydligt i och med tsunamikatastrofen.
-- Den här underliga inställningen till årsdagen. Som om det räckte att sörja ett år ...
Men långsamt fann Jujja Wieslander nytt fäste i tillvaron. Och någonstans pockade Mamma Mu och Kråkan på uppmärksamhet.
-- Det är väl så att sådana här figurer lägger man inte bara ner. De lever sitt eget liv och de kommer att överleva mig också.
Både Mamma Mu och Kråkan har sitt ursprung i de barnvisor som Tomas och Jujja Wieslander gjorde i Vardagsgruppen i början av 80-talet. Sånger med roliga rörelser som sjungs på daghem och förskolor runt om i landet. "Min lilla kråksång", "Vipp-på-rumpan-affärn" och "Tumme möter tumme" är bara några exempel.
-- En del av visorna har nästan blivit allmän egendom. Jag har faktiskt hittat våra sånger i vishäften med beteckningen "trad", berättar hon.
Från början var sångerna enbart tänkta för privat bruk. Familjen levde i ett kollektiv i södra Dalarna och visorna skrevs om och för de barn som bodde där.
-- Det var en härlig tid där barnen stod i centrum och det mesta av verksamheten kretsade kring dem, minns hon.
Lek uppmuntrades och fick ta stor plats. Och leken är också det som Jujja Wieslander brinner för allra mest.
-- Det är verkligen viktigt att värna barns tillgång till lek i en tid när möjligheterna kringskärs från alla håll. Barnens fritid är ofta sönderorganiserad, det finns ingen plats över för den fria leken.
Jujja Wieslander kan inte nog betona lekens betydelse som hjälp för barnen att förstå sin omvärld. De små barnen övar upp sin motorik och när de bli lite större är låtsaslekarna oerhört viktiga.
-- Där tar barnen upp det som de inte förstår eller är rädda för. Tuggar, vrider och vänder och gör det till sitt. På så vis får de tillgång till det speciella språk som gör det möjligt att tala om sina känslor. Jag tror att destruktiva barn som exempelvis skär sig, ofta saknar ett sånt språk.
Hon beskriver sig själv som ett lekande barn. En smutsig bakgård i det gamla Hagalund i Stockholm blev en fantastisk lekplats.
-- Vi bodde ovanpå en biograf och på bakgården mynnade en ventilationstrumma därifrån. Där kunde vi sitta i den varma biodoften, höra ljuden från "Tarzan" och "Robin Hood" och se filmen i fantasin, berättar hon lyriskt.
Ovanför skivbordet i ateljén hänger ett kollage med foton från Hagalund. Här samsas också bilder på Mamma Mu och Kråkan med Wieslanders andra figurer Dagspöket och Lillebror.
För det som började i liten skala utvecklades till en imponerande produktion. Gamla vinylplattor har omvandlats till cd-skivor, radioprogram har blivit böcker och dataspel. Och nu ska Mamma Mu bli film. SF planerar flera animerade filmer för både bio och tv.
-- Jag räknar med att jag kommer att ägna det mesta av min tid framöver åt att skriva filmmanus, säger Jujja Wieslander.
Hon tror att mycket av framgången med Kråkan och Mamma Mu beror på att berättelserna handlar om grundläggande saker som barn gör och kan känna igen sig i.
Mamma Mu har det växande barnets leklust och oförställda nyfikenhet på omvärlden, som i Kråkan möter vuxenvärldens motstånd och skepsis.
-- Men karaktärerna är mer komplicerade än så. Kråkan är inte bara självbelåtet gnällig utan också känslig och rädd. Och Mamma Mu är både moderlig och barnslig, förklarar Jujja Wieslander.
Samarbetet med Sven Nordqvist var också en lyckträff.
-- Han ritade papperskalendern när Mamma Mu gick som julkalender i radio 1990 och har sen fortsatt att göra fantastiska illustrationer till alla böckerna.
Sven Nordqvist har alltid haft full konstnärlig frihet, något som är gängse i den svenska barnbokstraditionen
-- Det är inte så vanligt i andra länder, där illustrationerna ofta är mer gulliga och tillrättalagda, säger Jujja Wieslander.
Överlag är kvaliteten på barnlitteraturen ovanligt god i Sverige, menar hon och lyfter fram namn som Barbro Lindgren och Pija Lindenbaum.
-- Och naturligtvis har Astrid Lindgren haft stor betydelse. Men att barnkulturen har förhållandevis hög status här hänger också samman med att barnens ställning är starkare än på många andra håll.
Mamma Mu har en egen hemsida: www.mammamu.se
Jujja Wieslander