Sista visningen av "Middag med Pol Pot" på länsmuseet förra helgen var fullproppad, det betyder 120 människor på liten yta mellan utställningsskärmarna. Totalt kom 360 personer på fyra visningar, vilket är väldigt många i sådana sammanhang.
- Och så har vi ju haft skolor på löpande band, säger museipedagogen Lena Lindgren, de två veckorna med den modifierade utställningen var så intensiva att jag aldrig varit med om något liknande.
Skolorna var på hugget redan före JO:s kritik, men allmänheten vaknade av debatten, säger Lena.
Knappt hade Pol Pot på länsmuseet stängt, förrän Konsthallen Passagen tog vid med "Interference" av det kontroversiella konstnärsparet Gunilla Sköld Feiler och Dror Feiler. Även här står skolorna på kö.
Var och såg utställningen häromdagen. Uh, det är starka grejer. Jag kände ett stort obehag i hela kroppen, särskilt när jag kom nära den genomskinliga "bussen", full av sladdar. Runt bussen strömmar oroande, stickiga ljud, nerkokade från ljudupptagningar i Israel och Palestina.
De där ljuden gör något med en, man blir rädd, vill bara gå därifrån.
Tankarna går till självmordsbombare, denna lömska, oerhörda fara som vi i Sverige fick en skrämmande erfarenhet av i december.
Inne i det lilla, trånga videoutrymmet kommer andra sidan i Israel-Palestina-konflikten så nära, så nära när Dror Feilers egna filmer från Ship to Gaza visas.
Precis som Gunnar Lindqvist skrev i sin recension (26/1) är man MED när israeliska soldater obevekligt bordar, det är hårt, aggressivt och fruktansvärt omskakande när man på en annan skärm faktiskt får se människor som dör. Mitt framför Dror Feilers kamera. Mitt framför ögonen på mig.
Installationen med små filtbitar i varma färger är å andra sidan oerhört rörande, de ser så söta ut, som docksaker, men visar flyktingens enda vän, filten.
Det var länge sen jag kände mig så fysiskt berörd av en utställning.
"Middag med Pol Pot" och "Interference" sätter båda strålkastaren på internationella, politiska katastrofer, de diskuterar och väcker känslor.
De fungerar också som en mörk, tankeväckande bakgrund till veckans debatt i riksdagen om våldsbejakande extremism. Vad driver människor, vad gör oss så förtvivlade att vi tappar all sans och vett? Enligt Säpo finns det tre ungefär lika stora grupper om cirka 200 personer (mest unga män) i Sverige i dag; vänsterextrema, vit maktrörelsen och islamistiska extremister. Det är värre hos oss än i andra europeiska länder.
Otäckt och alarmerande. Men jag hoppas mycket på demokratiministern Birgitta Ohlsson, (inte bara för att hon är från Linköping förstås), som jobbar på en nationell åtgärdsplan, efter förebilder i Danmark, Storbritannien och Nederländerna.
ÅSA CHRISTOFFERSSON