Det blev en rolig vecka efter förra språkspalten om förstameningar i romaner. Ämnet engagerar uppenbarligen mer än jag visste, och många har skickat in sina favoritexempel.
Några riktiga klassiker ur den svenska litteraturen återkommer. Som August Strindbergs fartfyllda inledning till "Hemsöborna": "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." En mening som gjord för högläsning med alla dess vackra, svenska vokaler!
Flera nämner Selma Lagerlöf och "Gösta Berlings saga": "Äntligen stod prästen i predikstolen."
Det är två meningar som effektivt för läsaren direkt in i berättelsen.
En modern klassiker som också återkommer är Ulf Lundells "Jack" från 1976: "Det var på den tiden då jag bodde i en park efter att ha bott hos en brud som tog tripper och misstänkte mina och Barts telefonsamtal om Hemingways noveller vara förtäckt skitsnack om hennes karlaffärer."
Lundells metod är likartad, en rak och direkt öppning in i handlingen. Men språkligt och innehållsligt är skillnaden stor.
En mycket intressant och välkänd början är den i Albert Camus "Främlingen": "Idag dog mamma. Eller kanske igår, jag vet inte." I likhet med Kafkas inledning till "Processen", som jag tog upp förra veckan, fångar den romanens essens på ett lika enkelt som avancerat sätt. Den bjuder in, samtidigt som den drar undan fötterna för läsaren och gör berättelsen i grunden gåtfull. Vad är det för en människa som talar egentligen?
Det finns många fler värda att nämna.
Om jag å andra sidan funderar på hur romaner slutar så kommer jag nästan inte på någon minnesvärd alls, märkligt nog.