Beth Gibbons sjunger. Det är ett omkväde, fast utan egennamnens versaler, ty de är bannlysta i Anna Hallbergs tredje diktbok, "Mil". Hennes andra, "På era platser" (2004), nominerades oväntat till Nordiska Rådets litteraturpris. Beth Gibbons var gudomlig sångerska i Portishead.
Hallberg har också en egen röst. Den hackar och punkteras, men bevarar kärnan och slingan i långa rader. Löpande diktbok, således, ej en bukett poem. Eller en poesins roadmovie med milsvid täckning i rummet (Skåne, Stockholm, Norrland, Finland, Ryssland...) såväl som tiden. En centralpunkt dock, 1994. Hallberg är född 1975 och möjligen ställd inför ett retroaktivt stafettöverlämnande: tonåren över, sista blandbandet..
Hur långt kan inte ordet band tänjas och sträckas? Knappt halvvägs kommen längs bokens linje (och kronologiska lappkast) har redan otaliga variationer framträtt. Gummiband, ledband, nagelband. Pärlband, radband, släktband. Minne och förlust, trivia och tragedi.
Mot tidens bilder, namn, platser, slang, tecken och ting - de är otaliga och så exakt återgivna, utan metaforiska mellanled, att framtida (språk)arkeologer här har en silvertejpad högtalare eller guldgruva att ösa ur - står det andra: våldtäkt, stryptag, självmord. Terroristlag och migrationsverkets beslut. Darfur, Sudan, "lukten av bränt kött". Psykologi och psykiatri, förnekelse, reaktion och trauma. Läppglans och panikångest. Tepåsar och tortyr. Och "livet flyter som en rännil i döden...".
Anna Hallberg arbetar intensivt och synkront med flödet och koncentrationen. Med upprepningen, omtagningen, och avvikelsen, infallet. Spets och mångfald. Djup och yta. Hjärta och smärta och svärta, glättiga och nödvändigt glyttiga sidoaktioner. Allt hör ihop. Familjealbumet är, om det kan trösta någon, aldrig helt isolerat från övriga världens lågor och plågor.
Dikt, visar Hallberg denna gång, uppstår inte minst ur en kombination av erfarenhet och lössläppthet, hantverk och mänsklig handfallenhet. Död. Det är utväxlingen och meningen: liv och språk, språk och liv.