Från uppstarten 1969 har Grafiska sällskapet fram till i dag köpt in 91 grafiska blad av 88 olika konstnärer. En konsekvent och aktningsvärd kulturgärning. En exposé och på samma gång en berättelse om ett halvt sekel av grafisk utveckling. I första hand svensk konst men också några utländska konstnärer finns representerade.
Det är också en minnenas utställning för alla konstintresserade. ”Ja, den kommer jag ihåg. Visst, vilken skillnad. Just det.” Tankeflöden och associationer gör sig påminda från bild till bild. Kända namn paraderar förbi. Kvalitetsmedvetandet finns med hela tiden – även om jag också finner några trista eller daterade bilder.
Första bilden är tidstypisk för det sena 1960-talet: ”General” av Enrico Baj. Kritik av och satir över alla militärjuntorna i Latinamerika. Det var mer samhällstillvänt då jämfört med i dag. Därefter kan man ägna sig åt name-dropping: Bengt Lindström, Philip von Schantz, PG Thelander, Olle Baertling, Folke Gullby, Roj Friberg, Nils G Stenqvist, Peter Dahl med flera.
Påfallande mycket tekniskt vurmande och herrarna dominerar. Av de 88 konstnärerna är endast 18 kvinnor. Och de senare har många gånger befriat grafiken från teknikfixeringen och tillfört nya, odogmatiska fotometoder. Se bara på Maria Fribergs danssteg och Astrid Sylwans röd- och blå ”Nattljus”, Sara-Vide Ericson ”Mapstand”.
Lite förvånad är jag över att Grafikcentrum Krogen Amerika knappast alls är representerad. Framför allt borde ju många av de kvinnliga begåvningarna där fått uppmärksamhet. I dag dominerar de helt Krogen - på samma sätt som kvinnor är i majoritet på konsthögskolorna.
På utställningen hänger bilderna tätt men rytmiskt asymmetriskt i ”korridoren”. Det fungerar faktiskt överraskande bra och ger närkontakt. Alla har säkert olika preferenser. Själv stannar jag upp vid speciellt några verk: Barbro Bäckströms subtila och ovanliga ”V:s syster”, Åke Johanssons exakta och surrealistiska ”Vox humana”, minns Ernst Billgrens ”Undanflykt”, undrar om Ulrik Samuelssons ”En face” är ett självporträtt, glider vidare till Lena Cronqvists flickbilder och stannar upp vid ett av de få humoristiska verken: Viktor Kopps roliga ”Brallis i Underlandet” i 40-talsstil.
Gläder mig åt att Hans Wigert finns med liksom internationella storheter som Per Kirkeby, även om jag tycker att han slarvat ifrån sig. Han kan bättre.
Från bild till bild, fram och tillbaka kan man tillbringa många tankedigra och känslomättade stunder i denna långa famn av seriöst grafiksamlande över en epok. Och notera att sällskapet är en unik och genuin företeelse i Linköping, inte att förväxla med det nationella Grafiska sällskapet i Stockholm.