Först kan det tyckas att man läser ett socialreportage som lika gärna kunde vara publicerat i Dagens arbete, Ordfront eller pockettidningen R. En arbetsplats, förlossningsavdelningens, i klinisk närstudie.
Ingen EKG-kurva, blodrest, medicinskvätt är för obetydlig för att skrivas in i blott drygt tjugoåriga Måns Wadensjös debutroman. Han har arbetat där (står det i baksidestexten). Att han tycks ha sprungit runt med anteckningsblocket för jämnan anas. En barnmorska kommenterar: vad skriver du på hela tiden?
Efter ett tag lättar den kritiska skalpellen och det blir skönlitteratur av det. Några liksom täta beskrivningar av härskarstrukturerna bland kvinnorna på den alltigenom kvinnodominerade arbetsplatsen. Chefen som ser sig själv i några krackelerande speglar. De mycket speciella regler som utkristalliseras för att hantera det onormala (de besmittade, de utstötta, de dödfödda).
En kvinnlig författare hade kanske tryckt lite mer på den fysiska sidan av födsloprocessen. Men hur många böcker har inte redan skrivits som kopplat förlossningar med skapande?
Ärendet har varit ett helt annat. Att avtäcka en mycket speciell plats hela drama mellan liv-död, möte-separation. De sociala koderna för att hantera detta dramatiska tillstånd. Och det bästa är att det skrivs med en så klar och oförvillad blick.