Fredrik (Jonas Inde) är en medelålders man utan jobb och utan fru. Den konstsimmande tonårsdottern Sara (Amanda Davin) bor hos sin mamma. Det viktigaste i Fredriks liv är innebandylaget, "Sveriges äldsta klubb", som nästan vann SM på 1980-talet och som tränar ihop varje vecka. Tills ett damlag kommer och snor deras träningstid.
När före detta frun flyttar till London måste tonårsdottern flytta in hemma hos Fredrik, med sina Esther Williams-affischer och klorlukt och allt. Det är inte gnisselfritt. En svensexa med dambaddräkter leder till ett gig på en fest, och sedan får Fredrik för sig att ta revansch på hela livet genom att tävla i konstsimmar-VM i Tyskland. Han övertalar grabbgänget att vara med.
Även Charles (fint spelad av Andreas Rothlin Svensson), som är lite sen och lite sämre än de andra i bassängen, motsvarigheten till den runde killen i "Full Monty".
Jonas Inde spelar Fredrik och är i bild nästan hela tiden. Han gör det bra. Ibland är han precis på vippen att glida över i den där ack-så-vanliga töntpappan, som svensk film överbefolkas av, men han trillar aldrig dit.
Han är tävlingsinriktad på ett överdrivet sätt, visst. Och han är rätt misslyckad ibland, visst visst. Men framför allt är han mänsklig i sin vilja att göra något som faktiskt betyder något, vara en del av något större, en god vän och en bra pappa.
Det här är en rolig film. Och ja, det är lite sockersött här och där, men jag faller för det. Jag älskar alla blå bilder i vattnet, med skeva och rultiga, bleka och håriga medelålders manskroppar som försöker röra sig graciöst. De bildar blommor och molekyler till musik av The Soundtrack of Our Lives.
Det är så fint.