Verkligheten underträffar stundom fantasin, som när en av världens mest bästsäljande kriminalförfattare, Michael Connelly, nu presenterar tjugotalet riktiga kriminalreportage. I samlingsvolymen "Brottets bana" (som Norstedts direkt ger ut i storpocket), samlas artiklar från åren 1984 till 1992. Alltså skrivna före Connellys debut med första romanen om den hårdkokte polisen Harry Bosch.
Boken visar att journalistik är något helt annat än romanskrivande och att Michael Connelly klokt nog bytte yrkesbana. Journalisten Connelly är begåvad men anstränger sig besvärande mycket att vara cool, vass och framför allt hårdkokt litterär.
Det är just denna konstfärdighet som stör, irriterar och, bitvis, upprör mig. Mänsklig tragik förvandlas till snaskig underhållning och jag ser bara bottenlös cynism. Visst måste man läsa reportagen i en amerikansk kontext. I USA utgör mord och våldtäkter en väsentlig del av den nyhetsjournalistik som främst fungerar som underhållning. Och det är bara att vara tacksam över att Sverige befinner sig på ljusårs avstånd från denna mediesituation där integritetskränkandet blivit norm.
Då tänker jag inte i första hand på de kriminellas integritet utan på läsarens, lyssnarens och tv-tittarens. Vill vi veta varenda vidrig detalj i varenda vidrig mordhistoria? Eller snarare: vill vi få alla vidrigheter presenterade som underhållning? "Brottets bana" gör mig fullkomligt övertygad: jag vill det inte.
Skönlitterära författare kan vara hur oansvariga som helst i förhållande till den så kallat objektiva sanningen. Det kan, det bör, aldrig journalistiken vara. Att sedan gränsen mellan fakta och fiktion kan vara nog grumlig, gör det än mer nödvändigt för journalistiken att hålla sig på rätt sida.
Örjan Abrahamsson