Marcus Birro "kommer ner från bergen". Han vill nu sträcka ut handen mot oss medmänniskor, vara försonande och ömsint.
Det är en lovvärd viljeinriktning, men den räcker inte riktigt ända fram. När författaren närmar sig sin egen sorg, så öppnar han verkligen dörrar till mänskliga möten. Jag tror, just som Birro, att sorgen gör oss känslomässigt nakna, tillgängliga för varandra i en av de djupast mänskliga erfarenheterna. Samtidigt som varje sorg är unik och väcker upplevelsen av total ensamhet, låter den oss känna hur mycket vi behöver varandra.
Förlusten som skildras här är dubbel. Författaren och hans kvinna har förlorat två barn, sin pojke i en alltför tidig förlossning, flickan i ett sent missfall. Säkert kan många känna igen sig och dela den förtvivlans och ilskans tid, som måste genomlevas för att man ska kunna återerövra livslusten.
Men så tar författaren ett steg åt sidan, och fyller sidorna med häftiga utfall; mot samhället, vardagens plikter, försäkringskassan, abortförespråkare och vårdpersonal. I sina bästa stunder skjuter han häftiga salvor av glödgade ord, likt Majakovskij. Avslutningsdikten exempelvis är full av kraft och energi.
I de sämre stunderna blir stilen mer kverulantisk, och jag känner mig mest trött inför koketterandet med den egna positionen som outsider.
Med ett par undantag är texten skriven i prosa, rent självbiografisk. Den är indelad i tre längre avsnitt, vilka jag helt enkelt uppfattar som episoder skrivna vid olika tillfällen, då de delvis berättar om samma saker.
Åsa Österlöf