Nya böcker
Marcus Birro: Flyktsoda
Tre Böcker
Du är Christer Pettersson du också
Predi
Marcus Birro är dubbelt bokaktuell. Trots utgivningen i originalpocket och Christer Pettersson-flirten tycks mig klippsamlingen, med grejer från radion mest, vara umbärlig.
Dels för att mycket är dravel som göms i tal men töms i tryck, dels och främst för att det som faktiskt är läsvärt i den återkommer med en helt annan tyngd och i betydligt intressantare sammanhang i romanen, "Flyktsoda".
Titeln har hämtats från Thåström och Ebba Grön, men Birro den yngre är verkligen ingen gröngöling med tåfjuttar som enda specialitet. Det kan bero på mina fördomar och obefintliga förväntningar: detta är en överraskning.
Visst hade romanen med en skarp redaktör kunnat bli ännu bättre: väck med käpphästarna och övertydligheten, väck med författarrösten och dennes tendens till predikan. Och, jo, ett berättande i första person, i stället för som nu i tredje, hade förmodligen kunnat skänka ytterligare nerv och närvaro åt värvet.
Men bra är det, sensationellt bra. Den som befunnit sig i alkoholistens omedelbara närhet inser snart att det inträngande porträttet av Lukas, centralgestalten, äger en plågsam giltighet. Helheten må fallera, detaljerna sitter som skruvar i hålet: ångesten, lögnerna, kampen. Kroppens förfall, isoleringen.
Drickandet på den här nivån saknar början och slut. Systembolaget, ställena med spelautomater, kinakrogarna i stadsdelar där man inte är känd. Riktningen, smygandet, tänkandet. Oron när glaset är halvfullt och servitrisen inte syns till.
Hyran obetald, kronofogden i hälarna. Lukas är skådespelare på dekis och denna fallstudie förenar skickligt det turnerande teaterlivets gråhet med de blossande stunderna av jämvikt och lycka och de följande av ruelse, som snabbt måste botas med två, tre, fyra morgonöl. Det går åt helvete. Marcus Birro är ingen korkad romantiker.