Margaret Atwood: Kuslig framtidsfiktion

Vad händer om? Fantasier blir möjligheter blir verklighet?

En uppväxt bland forskare - hennes fars specialitet var skogsinsekter, och hon tillbringade sin tidiga barndom i vildmarken i norra Quebec - gjorde det självklart för Margaret Atwood att tänka ut sådana scenarier. Alla romaner börjar också med ett "vad händer om", skriver hon i en av texterna i "Mitt nyfikna jag" (2007).

Så hon blev författare och har vid 71 års ålder en rik flora av lyrik, romaner, noveller och essäer bakom sig. Inte minst har hon tillämpat "vad händer om"-scenariet inom en genre som hon kallar spekulativ framtidsfiktion.

Det började "Tjänarinnans berättelse" (1986) och 2003 kom "Oryx och Crake" som den nu aktuella "Syndaflodens år" anknyter till. En dystopisk väckarklocka som med oklanderlig logik visar vart människans framfart hotar att leda om vi inte själva slår till bromsarna.

I den framtid som här inklusive tillbakablickar stannar vid "år tjugofem" är miljökatastroferna sedan länge ett faktum - hetta och torka, orkaner och skyfall, miljöflyktingar och utrotade djurarter. Men människan fortsätter sin omättliga konsumtionsjakt och vetenskapen är ohejdbar. Experiment med "splajsade gener" resulterar i märkliga djur och växter. Märkligt nog inga klonade mänskliga varelser, men det är möjligt att byta identitet - hudfärg, fingeravtryck, röst.

"Den vattenlösa syndafloden", bebådad av Guds trädgårdsmästare, har nu drabbat jorden: en våldsamt smittsam, dödlig pandemi. Bland de få överlevande finns kvinnorna Toby och Ren, växlande i vartannat kapitel som berättare.

Båda har tillhört Trädgårdsmästarna, en grön sekt som är en satirisk blandning av olika religiösa rörelser inklusive vego-fanatism. Deras profet kallar sig Adam Ett, och de odlar grönsaker och tillverkar hallucinatoriska örtdroger. "Rara men förvillade kufar", enligt Toby som liksom Ren är skeptiker.

I den andra världen, den "exfernaliska", råder skräck och rädsla, våld och prostitution. Rigida klasskillnader mellan "plebsråttor" och vetenskaps- och affärsmän i rika reservat.

I extrem förlängning av vår verklighet i dag finns den här kusliga framtiden. Naturligtvis kräver den ett uppbåd av språkliga nyskapelser. Atwood låter fantasin flöda och hos översättaren Birgitta Gahrton landar den säkert. Skickligt alluderar hon också på till exempel Almqvist och Karin Boye när Atwoods inspiration är William Blake och John Bunyan i psalmtexterna efter Adams predikningar som inleder varje ny avdelning i boken.

Margaret Atwood har fått respekt för naturen med modersmjölken och är en civilisationskritiker av rang. "Syndaflodens år" genomförs med imponerande detaljrikedom och konsekvens.

Hela tiden i medvetande om att den individuellt mänskliga nivån är viktigast även i en framtidsfiktion. Inte minst spännande och trovärdigt är hur Toby och Ren utvecklas genom åren.

Samtidigt återutger Norstedts "Upp till ytan" (1979), Atwoods genombrottsroman - verkligen värd att påminna om. Förordet av Hanna Nordenhök visar på den feministiska läsart som nu känns naturlig.

GUN ZANTON-ERICSSON