Margareta Wersäll: Ivar Lo-Johansson och kärleken

Ivar Lo-Johansson var en enormt produktiv författare, i litteraturhistorien mestadels presenterad med prefixet proletär-, fast det blev mindre adekvat under sex decenniers aktivt skrivarliv. Hans främsta ämne var hans eget liv, mest öppet i den sena memoardelen "Frihet", 1985.

Vilken var hans främsta drivkraft? Äregirighet, mannens ära, författarens ära. I en ny bok visar Margareta Wersäll - disputerade på en avhandling om Ivar Lo-Johansson 2006 - att en rad kvinnor hade stor betydelse för hans författarskap, inte bara som inspirationsobjekt och erfarenhetskällor utan också genom att tillföra nya kunskaper.

Det jag läst av och känner till om Ivar Lo-Johansson har inte precis ingivit mig högre tankar om hans kvinnosyn. "Ivar Lo-Johansson och kärleken" ruckar inte särskilt mycket på den uppfattningen.

Han var naturligtvis aldrig gift; det skulle ha inkräktat på hans VERK. Vilket inte hindrade att han kunde hemföra en ståtlig samling troféer bland det motsatta könet.

Vad sägs om: en dansös, ungdomskärleken Maria Nordberg, symboliskt offrad till drunkningsdöden i "Måna är död"; två adelsdamer, först Loyse Sjöcrona (senare sambo med Barbro Alving), sen Ingrid Stiernblad, kallad Pingvin i "Lyckan", romanen hon gav upphov till; Lilian Kåge, skild från keramikern Wilhelm Kåge, konstkunnig och mycket intresserad av psykoanalys. "Hon kom mig att skriva 'Geniet' som kom ut 1947", skriver Ivar Lo i "Frihet"; en av svensk litteraturs stora kvinnliga författare, Sara Lidman. Ivar Los "Blå jungfrun", publicerad postumt 1992, skildrar i förklädnad den Ölandssommar de tillbringade tillsammans; en författare till, poeten Ann Smith. De var ett par 1961-65 och deras vänskap varade till Ivar Los död. Om deras resor tillsammans skrev han i "Frihet", men det var hon som genom deras förhållande fann ett eget, djärvt sinnligt språk, bl a i debutsamlingen "Två i stjärnan".

Med tjugo års omfattande brevväxling (1970-90) som grund utvecklades ett annat slags romans med Gun Vinberg, småskollärare i Småland - en kvinna som jag skulle vilja veta mycket mer om. Citat ur hennes brev röjer intressanta tanke- och känslodjup och litterär analysförmåga. Hon gav värdefulla konkreta bidrag till hans arbete - men nämns inte i memoarerna.

Även om hon försöker visa positiva motbilder har Margareta Wersäll besvär med Ivar Lo-Johanssons absurt generaliserande beskrivningar av kvinnor och att han förser dem med sin egen sinnlighet, sina egna känslor så att de själva blir märkligt anonyma.

Därför intresserar mig de verklighetens kvinnor hon berättar om mer än hur deras relationer med Ivar Lo återspeglar eventuellt nya sidor hos honom. Jag har dock svårt att föreställa mig Sara Lidman intill förgudning dyrkande - innan självironi och ambivalens tog över. Typiskt är däremot att Ivar Los alter ego i "Blå jungfrun" känner sådan stolthet över denna intelligenta kvinna, som om han själv åstadkom att hon var sådan hon var.